Rolf van den Brink

Public service = Political service

I DN Debatt onsdagen 14 juni, berättar Kent Asp, professor på JMG om hur politikerna oavsett partifärg sluter upp bakom public service. Jag är inte säker på vad Kent Asp vill ha sagt med debattartikeln, men jag tolkar den som att den poltitiska enigheten möjligen bromsar kreativiteten kring hur SVTs vikande tittarsiffror och finansieringen av publice service i stort ska utvecklas.

Kent Asp har gjort spaningen att moderaterna i och med kulturminister Lena Liljeroth Adelsson (m) som sista parti också har anslutit sig till public service-kramarna. Cecilia Stegö Chilo, betalade visserligen liksom undertecknad inte licensen. Likväl har hon så vitt jag vet alltid varit en anhängare av public service, även under sin korta tid som företrädare till Lena Liljeroth Adelsson. Hittills har jag inte träffat på en politiker som tycker public service ska avvecklas.

Så jag undrar om det verkligen handlar om politik. Är det inte snarare ett tvärpolitiskt etablissemang som håller ihop om, rentav lever i symbios med public service?   Ett etablissemang som behöver kanaler som bekräftar dem. Som behöver arenor att synas och verka i. Och arenor, det finns i både SR och SVT.
Ett exempel är Sveriges Radios program Sommar. Att göra ett sommarprogram för Sveriges Radio är så vördnadsfullt att inte ens näringslivets bad boy Jan Stenbeck kunde låta bli att göra ett.

SVTs nyhetsprogram, kulturprogram och debattprogram behöver varje etablissemangsperson av rang relatera till. Vad gäller prestige kan endast vissa program i TV4 mäta sig med SVTs Är du en del av etablissemanget kan du högaktningsfullt vända Rix FM och Kanal 5 ryggen, men när public service kallar då trycker du inte bort samtalet.

Det finns fler band mellan politiker och public service. Politiker är ett yrke som handlar om kunskapsöverföring, om vi nu ska använda ett lite neutralt ord än folkbildning. Public service uppdrag handlar också om kunskapsöverföring.

Politik är kampen om makt och i denna kamp spelar medierna ännu en avgörande roll. Den som har greppet över medierna har också närmast till makten. Politiker och politiska partier som medieägare har i Sverige varit en misslyckad kombination, med A-pressen som ett skräckinjagande exempel. Men det går att kontrollera utan att äga. Kanske är det också därför politikerna vurmar för public service. Ungefär lika stabilt som små grodorna till midsommar har makten över public service-kanalerna i högsta samförstånd delats mellan Socialdemokraterna som har kört SVT och borgerligheten som har haft kontrollen över SR.
SVTs två senaste styrelseordföranden heter Allan Larsson, tidigare finansminister (s) och Lars Enqvist, tidigare socialminister (s)
SRs förra styrelseordföranden heter Birgit Friggebo, tidigare bostadsminister (fp). Efterträdaren Ove Joanson bekände inte riktigt partifärg men hans utnämning av Folkpartiets tidigare partisekreterare Peter Örn till vd i SR år 2004 ger viss insikt om blocktillhörighet. Systemet byggde på att Socialdemokraterna nominerade kandidater till ordförandeposten i SVT och moderaterna till ordförandeposten i SR, som brukar hamna hos Folkpartiet.

Ansvaret för utnämningen av kandidater har under den nya regeringens mandatperiod flyttats från partierna till public service-bolagens ägarstiftelse som omgående tackade för kaffet och gav styrelseordförandeposten i SR till Agneta Dreber, givetvis folkpartist. Styrelseordförande i Utbildningsradion är för övrigt Folkpartiets förre partiledare Lars Leijonborg.

Vad vi får är ett politikeetablissemang  som bygger sina arenor, får sin livsluft och skapar framtida karriärvägar genom public service. Från allmänhetens tjänst till poltikernas. Political service i stället för public serivce.

Så Kent Asps tanke att politikerna sluter upp om public service känns inte alldeles fräsch. Däremot är det intressant att fundera över konsekvenserna av politiseringen.

* Politisk färg och inte i första hand kompetens avgör vem som ska leda ett public service-företag
* Utvecklingen går i stå när politikerna suktar efter jobb på SR och SVT i stället för att ständigt utmana och diskutera public service..
* SR och SVT tappar i trovärdighet när de är politiskt styrda.
* Reklamfinansierade medier riskerar att missgynnas när politikerna tar ett så tydligt parti för public service.

Läs även: Reklamradion och Sverige som medieland.

Reklamradion och Sverige som Medieland

Deltog i debatt om radions framtid under Politikerveckan i Almedalen. En stark deja vu-känsla inträdde. Sedan jag började skriva om medier och marknadsföring 1997 har det alltid varit kris hos reklamradion. En kris framkallad av dumma, dumma staten som inte förbättrar reklamradions villkor. Och det är sant. Reklamradion tvingas betala koncessionsavgifter på runt 20 procent av omsättningen. En skattskala som är vida högre än skatt på reklam i exempelvis dagspress som klarar sig undan med 3 procent, andra tidnignar med 8 procent. Sajter betalar ingen reklamskatt alls. Vissa tidnignar får press eller kulturstöd.

Den nya radio och tv-lagen som träder i kraft 1 augusti förändrar få saker för radion. Bland annat ska radiolicenserna sökas på nytt efter åtta år, nu via en sluten anbudsprocess. Detta som ett sista försök att stimulera mångfalden i reklamradion som har trots försök till poltiska regleringar har kommit att domineras av endast två stora internationella ägare, MTG och SBS som sänder ganska enhetlig radio som byggd på olika musikformat.

Medan debatten pågick kom jag att tänka på hur visionslös svensk politik för medier är jämfört med andra områden. Jordbruksminister Eskil Erlandsson (c) vill profilera Sverige som matland i världen. En tvärpolitisk samling vill att Sverige ska bli ett framstående forskningsland och den dåvarande forskningsministern Lars Leijonborg kämpande för att se till att 13-miljarder projektet, partikelacceleratorn ESS hamnade i Lund. Sverige ska vara popexportör, Sverige ska vara turistland, föregångare inom grön energi. Men medier?

Nej.

Ändå är Sverige ett kraftfullt land vad gäller medier. MTG och Metro har exporterat och byggt svenskt medieentreprenörskap i Europa, Asien, Afrika och Amerika. Spotify, Pirate Bay och Skype är svensk medieutveckling i frontlinjen. Bonnier är inte längre en enbart blågul monopolist utan alltmer en internationell utmanare med miljardinvesteringar i land annat den amerikanska tidskriftsmarknaden.

Jag undrar om det inte är här skon klämmer någonstans för Christer Modig, MTG och Staffan Rosell, SBS och alla andra radioter som år efter år kämpar för att få politikernas öron. För deras bransch går nog inte så dåligt som de vill ge sken av. Medan vi står där i Visby och svettas i solen inför en liten publikskara, räknar jag ut att reklamradion omsätter drygt 700 miljoner kronor på runt 300 personer. Drygt ett par miljoner per anställd. Hur många branscher klarar det?

Så vad vill reklamradiobranschen ha?

Politisk rättvisa och slippa de bestraffande koncessionsavgifterna, ja. Men de vill också ha ett politisikt erkännande för sina hundår av slit i det tysta.

Svensk medieindustri i stort skulle må mycket bättre om någon politiker skulle våga släppa public service-sargen och bygga en vision tillsammans med branschen om att profilera Sverige som Medieland. Helst en minister, men då behöver nog något departement få medier som särskilt ansvarsområde.

Idag ligger mediebranschens näringslivsfrågor på näringsdepartementet medan tillståndsgivning och innehållstänk ligger på kulturdepartementet. Kulturminister Lena Liljeroth Adelsson  brukar komma på Bonniers Stora journalistpris, men knappast tala sig varm för svenskt medieentreprenörskap.

Förutom möjligen Henrik von Sydow (m), Per Ankersjö (c) och kanske Fredrick Federley (c) visar få riksdagsmän ett genuint intresse för medier. Det är synd och konstigt att så få politiker profilerar sig på medier.

Svensk medieindustri är vital, het och dynamisk och borde förtjäna bättre. Vilken politiker vågar sätta Sverige som medieland på kartan?

Politikernas drev mot journalisterna

Ena dagen bränner hon 100 000 kronor och får journalisterna att skriva kubikmeter. Nästa dag deltar hon i en tv-debatt om att sätta gränser för journalisternas bevakning av politiker.  Gudrun Schyman är ett paradexempel på hur politiker och journalister lever i en ganska hycklande symbios.

Som alla kroppar som är tättförbundna krävs stora mängder energi för att skilja dem åt. I symbiosen mellan journalister och politiker är det drevet som skiljer kropparna åt. Och det är inte bara journalister som driver drev mot politiker. Det står tydligt i eftersvallet av arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins  avgång.

Ord står mot ord.  Få har fakta på bordet. Många är ändå snabba med att ha synpunkter. Sven Otto Littorin uppger att det är hans tre barn som har fått honom att fatta beslutet att avgå. Aftonbladet hävdar vid ett flertal tillfällen att Sven Otto Littorin avgick efter att ha konfronterats med uppgifter om ett brott som kan leda till fängelse.

Medierna var ovanligt snabba på att rannsaka sig själva och berätta hur de hade bevakat Sven Otto Littorin. Det beror förstås på att Sven Otto Littorin attackerat medierna med att mediernas bevakning av hans barn som skäl för avgången. Frågan var också aktuell för medierna, då pressetik och smutsiga kampanjer diskuteras flitigt under den pågående politikerveckan i Almedalen.

Anförda av Sven Otto Littorin skapade politikerna ett veritabelt drev mot journalisterna. ’
Flera medier dementerade att de hade jagat Sven Otto Littorins barn. Men politikernas drev fortsatte.
Förutom Gudrun Schyman deltog även politiker som justitieminister Beatrice Ask i drevet och pratade om mer restriktiva metoder för journalister. Sannolikt utan att kollat källor eller stämt av uppgifter, något som trots allt sitter i ryggmärgen på de medier som var föremål för politikernas drev.
Nästa dag kom Aftonbladet med fler detaljer om brottet som Sven Otto Littorin ska ha begått. Tidningen poängterade att brottet inte hade med barnen eller exfrun att göra, utan endast med Sven Otto Littorin själv.
Det var uppgifter som inte politikerna hade kontrollerat. Men borde ha kontrollerat. En toppolitiker sitter på en maktposition som skulle göra det klädsamt att hantera sanningen med i alla fall lika stor försiktighet som merparten av landets journalister gör.

Arbetslivspusslet starring von Sydow, Tellman, Leijonhufvud & Ståhl

Alla har vi våra olika livspussel. För oss som fanatiskt följer kommunikationsbranschens makthavare betyder livspusslet att pussla ihop alla tomma chefsstolar med passanda chefshäckar. Alltså bildligt talat. Arbetslivspusslet. Här:

Vd Ogilvy
Ingen ny kandidat har presenterats trots att den tidigare vdn Carola Määttä har lämnat byggnaden på Mäster Samuelsgatan 56 i Sthlm. Inget styrkebesked till rekryterarna.  Lutar åt en intern rekrytering, Cd Björn Ståhl och projektledare Håkan Karlsvärd leder byrån i dag och för varje dag som går blir det mer sannolikt att duon tar över permanent.

Chefredaktör på Resumé
Om chefredaktören på Sveriges malligaste reklamtidning stannar hemma från reklam-VM i Cannes för att lansera en bok som heter Rörmokaren och samtidigt startar en sajt om krogbranschen Cavling.se, ja, då är nog chefsstolen ganska ledig på Resumé. Vem vill ha jobbet på den pysande, pösande reklamsufflén? Kanske avhandlades det när Bonniers affärsutvecklare Pontus Schultz och chefen för affärsmagasinen Jonas von Hedeborg hinkade på Bistro Bohem i Sthlm förra tisdagen?
DNs avsatta reklambloggare Jonas Leijonhufvud söker jobb, men som dåvarande redaktionschef på Veckans Affärer har han redan fått sparken av Pontus Schultz. Pontus favorit är annars Leila el Sheriff, idag chef för VA.se. Realtids redaktionschef Olle Blomkvist suktar efter nytt jobb men törs Bonnier anställa en kille som har jobbat på idel olönsamma och skrotade projekt däribland Dagens IT och tidningen Z. En före detta reporterduo skulle kunna göra jobbet. Som affärsutvecklare på Bonniers tidskrifter kan den tidigare Resuméreportern Claes de Faire har lärt sig allt som behövs för att ta över efter sin förra chef, kanske tillsammans med hans tidigare parhäst Maria Lindholm. Webbchefen Tobias Rydergren hade varit den naturliga efterträdaren, men han fick jobb som pr-konsult på Weber Shandwick, kanske med hjälp av Claes de Faire som är tajt med byråns vd Christina Saliba. Hmm.

Vd Svenska Spel.
Efter att begått en omvänd teambuilding fick Svenska Spels vd Meta Persdotter gå förra veckan efter ett år på jobbet.  Frågan är om Anders Borg och Fredrik Reinfeldt ångar sin slughet som fick dem att sätta in Margareta Winberg som styrelseordförande? Nu fick de en chefscirkus.
Margareta Winberg (s) kanske anser att bolaget behöver en ny Jesper Kärrbrink, rutinerad mediechef på bland annat Bonnier och kanske den proffsigaste vdn Svenska Spel har haft. I så fall är Jonas Eriksson idag chef för Canal Plus ett alternativ. 
Eller varför inte Michael Porseryd, tidigare vd för Meter och chef inom MTG? Men han har redan fått ett nytt jobb, kanske återvänder han till MTG.
Den i jämtland boende Margareta Winberg kanske vill ha en jämtlänning på jobbet. Nå, sätt då in Per Sundberg grundare av produktionsbolaget OTW som bland annat stod bakom TV4 travprogram. Dessutom är han kompis med Jesper Kärrbrink.
En trygg lösning stavas Clas Tellman, casinochefen som lämnade Svenska Spel då han inte fick jobbet som vd. I dag är han pr-konsult på Hallvarsson & Halvarsson. Vad händer om Margareta Winberg bönbefaller honom att komma tillbaka?

Chef Aftonbladets ledarredaktion
Helle Klein slutar. Två teser: Om socialdemokraterna förlorar vaket, är jobbet vigt för partiets kommunikationschef Karin Pettersson, tidigare chefredaktör för Fokus. Om socialdemokraterna vinner valet, är ledarskribenten Katrin Kielos ett hett namn.  Fast sannolikt skulle Aftonbladet må bra av ett något mindre förutsägbart och knätofsigt alternativ, varför inte Vänsterpartiets kommunikationschef Jenny Lindahl Persson?

Chefredaktör Damernas Värld
Ebba von Sydow, har inget jobb efter bröllopsbestyren i SVT. Bonnier har ingen chefredaktör för sin tidning när Mona Johansson startar ett nytt projekt koncernen. Orkar Ebba och Bonnier två med varandra en runda till?

Svenska Spel och F&B gör en krösus sork - skäms Anders Borg

Kanske är det för att jag själv försöker driva företag. Kanske är jag bara avundsjuk. Men jag tycker så ofantligt illa om Svenska Spels reklam för Triss. Alltså den på temat ”Tänk att ha jobbet lite mer som en hobby”.

Vi har sett heliumfilmen där den med hjälp av trisslotter nyrike receptionisten suger i sig helium och pratar roligt med alla som försöker kontakta företaget. Den nya enheten visar hur ett svenskt teknikföretag under Götakanaldråplighet försöker ta hem en order hos en internationell kund, medan den trissrike kollegan skickar in en helikopter med en rolig lapp på mötet. 

Jag går igång på den föraktfulla synen på alla som försöker tjäna pengar på att jobba hårt med att driva företag. Svenska Spel målar i reklamen upp företagarna som tråkiga, svenskdumma nördar. Medan de lättjefulla triss-vinnarna är färgstarka och bekymmerslösa.
Reklambyrån Forsman & Bodenfors, som för bara några år sedan sa att de inte ville göra spelreklam, visar hur lite verklighetsförankring västkustbyrån börjar få. Eller är det Göteborgshumorn jag inte förstår mig på? Som värmlänning borde jag det.

På F&Bs kundlista står nästan inga fulkunder, det är fiiiina verksamheter som SVT, SR och Systembolaget som gäller. Det kan förklara varför byrån utrycker sitt förakt för företagande så tydligt i Triss-reklamen. Vore jag marknadschef på Volvo skulle jag rösta med fötterna och lämna byrån som uppenbarligen promotar lathet och lättja framför svensk idog industrialism.

Ja, jag vet, jag kanske överdriver. Det är ju bara reklam, men tänk. Vad är det för bild som målas upp av dem som skapar stora delar av välståndet? Det är samma bildspråk som i serietidningen Bamse där ingen jobbar utom skurken och kapitalisten krösus sork. Allt går att lösa med lite dunderhonung (Trisslott) eller någon pryl som Skalman plockar fram ur skalet (F&B-reklam?).

Triss-reklamen är extra stötande eftersom den är köpt för tvåsiffriga miljonbelopp av Svenska Spel som är statligt och vi har en regering som försöker slå mynt av sin företagarvänlighet. Svenska Spel sorterar under finansdepartementet och således kan sägas att finansminister Anders Borg ytterst bär ansvaret för den företagsfientliga reklamen.  Snacka om att bita handen som föder dig, Anders.  Kör med lite helium i receptionen på finansen, du också.

Politisk journalistik - profilering av varumärken och reportrar

På ett lunchseminarium ordnat av pr-byrån Hill & Knowlton berättade Thomas Bodström att han aldrig tidigare upplevt ett sådant mediedrev från den borgerliga pressen mot en socialdemokratisk statsministerkandidat som under denna valrörelse. Själva tillställningen, en pr-byrå, bjuder in en riksdagsledamot som berättar vad denna anser om medierna, är ett tecken i tiden i sig. Bortsett från detta, har Thomas Bodström en poäng. Pressen tar under denna valrörelse en starkare ställning för det ena eller andra laget på nyhetsplats än tidigare.

Thomas Bodström ansåg att det rör sig om ett storstadsfenomen på tidningar som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Expressen, medan landsortspressen förhåller sig mer neutrala i sin bevakning.  Särskilt Expressen och Aftonbladet är duktiga på att heja på sitt respektive lag.

Kolla till exempel utförande på Expressens
”Alliansen förbi de rödgröna”
Företrädare för moderaterna pratar. Ganska lång text.

Och

”De rödgröna vinner valet”
Ytterst spartansk text.

Det går också att googla
Expressen  ”Mona Sahlin”och Aftonbladet  ”Mona Sahlin”
eller
Expressen  ”Fredrik Reinfeldt” och Aftonbladet ”Fredrik Reinfeldt”

Idag slog Aftonbladet tillbaka och presenterade ”ORDERN: KROSSA MARIA” i pappersutgåvan.

Aftonbladet klipper ett parti ur frilansjournalisten Tonchi Percans bok där det framstår som om Svenska Dagbladets ledarredaktion har fått order från Moderaterna att ”angripa” miljöpartiets ledare. Se där, ett motförsök från Aftonbladet att bygga det rödgröna blocket. 

På frågan om varför redaktionerna jagar Mona Sahlin och socialdemokraterna, svarade Thomas Bodström att han inte riktigt visste och medierna har sin egen dramaturgi. Jag dristar mig att presentera ytterligare några teser:

Digital smältdegel
Ledarredaktioner och nyhetsredaktioner flyter samman i den digitala världen. Med sociala medier blir uppfattningen vagare om vad som är nyhet, skvaller eller åsikt. En ändrad statusrad hos en riksdagsledamot kan vara hett nyhetsstoff. Några twittermejl en folkstorm.

Profilering av krisande varumärken
Pressen, inte minst kvällspressen, har sedan en tid upplagekurvor som sluttar neråt.  Då blir det viktigare för respektive varumärken att knyta an till kärnmålgruppen, mer borgerlig i Expressens fall, mer röd i Aftonbladets. Därmed närmar sig politisk journalistik idrottsdito.

Mänsklig smältdegel
När alliansregeringen tillsattes följde ett lämmeltåg av pr-konsulter med. Pr-konsulter som har starka relationer med pressen. Alliansregeringen har sannolikt mer nära relationer med pressen, särskilt den liberala, än vad det rödgröna har. Det kan vara en förklaring till Thomas Bodströms spaning.

Profilering av politiska reportrar
Politiska nyhetsreportrar som Niklas Svensson, Expressen, har nått stjärnstatus och kan välja och vraka mellan toppjobben.  Reportrar som jobbar hårt med sin profil tenderar att hålla sig borta från dyngspridaren. Den kan stänka.  Bättre då att göra som Niklas Svensson och bjuda över Moderaternas kommunikationschef på en trevlig middag i Norra Hammarbyhamnen. Har vi en allians, eller?

Ytterligare bloggare som funderar kring Expressens bevakning av Mona Sahlin, här och här
Här funderar Expressens chefredaktör Thomas Mattsson runt ämnet.

Börsnotering, ja tack

Ska kommunikationsbyråer ligga på börsen? Det är en fråga som diskuteras i pappersutgåvan av Dagens Industri i dag, 2 juni.

Alla verkar vara emot. Vår förre Farfar, Matias Palm Jensen. Göteborgs reklamkonung, Erik Sollenberg, Forsman & Bodenfors.

Varför?

Patrick Ståhle, tidigare Asien-chef för det noterade byrånätverket Aegis, anser att svenska byråer skulle bli mer ”affärsmässiga” om de var börsnoterade. Företrädare för svenska byråer som Forsman & Bodenfors, Prime och Farfar, sågar totalt Patrick Ståhles idé om börsnotering.

Dagens Industris krönikör Carin Fredlund hugger i och hjälper till att såga börsidén. Hon tar till det historiska exemplet med Hallstedt & Hvid som försökte skapa ett börsnoterat byrånätverk. Men, som Carin Fredlund klokt kommenterar, så slutade nyckelpersoner och tog med sig kunderna och börsbygget rasade samman. Svenska byrårelationer bygger på personkontakter och därför går det inte att bygga långsiktiga byråer på börsen. Så klokt. Så sant. Så provinsiellt.

Vi vänder på det. Tänk om Hallstedt & Hvid hade lyckats. Tänk om vi hade haft ett betydande svenskt byrånätverk som kunde matcha IPG, WPP och de andra globala nätverken. Hur mycket snabbare hade Stureplan snurrat då?

För hur många små skickliga svenska byråidkare vi än har, kan det inte hjälpas, de stora svenska varumärkena väljer i allt större utsträckning att jobba med internationella nätverksbyråer, inte smartintroverta byråer på västkusten, hur ”affärsmässiga” de än anser sig vara. 

Klart det går att förena kreativitet och snabba fötter med börsen. H&M klarar det. Ericsson klarar det.
Borde vi inte kunna ha ett svensk börsnoterat internationellt byrånätverk som ger skickliga entreprenörer muskler att överträffasig själva? Vad skulle de kunna ge för injektioner i reklamrepubliken Sverige.

Nej, vi behöver inte fler börsbyggen som liksom A-com mest har handlat om att byta ägande i byråer mot aktier. Men ska vi ha ett svenskbaserat, tongivande globalt nätverk, går nog vägen genom börsen.  Det vore väl kul för de svenska byråägarna att sälja sina livsverk till ett svenskt nätverk.

Eller är det bättre att vi kör på som småskuttar och låtsas att det är fiiint väder med 75 procent av alla världens globala annonspengar strömmar genom Sir (jajamen) Martin Sorrells ständigt växande nätverk WPP? Eller, ska vi nöja oss med att sitta ”som tjänsteman i perifer ort  och rapportera in Exceldokument”, som Carl Fredrik Sammeli, vd på Prime utrycker det i Dagens Industri.

Internet bäst på snabbt och långsamt

Allt oftare visar dagspressens nyhetsbevakning prov på vilket komplext kommunikationslandskap som växer fram. I dagens utgåva av Dagens Nyheter skriker rubriken ”Oljekatastrofen allt värre”, i Dagens Industri står ”Läckan stoppad”. I Dagens Nyheter går att läsa om hur alliansen passerar det rödgröna blocket, medan Mona Sahlin ännu har medvind i DI Weekend.
Exemplen visar hur svårt det har blivit att kombinera snabb nyhetsrapportering med fördjupat material. Ögonblicksrapporteringen på internet har tvingat redaktionerna på medier med långa produktionstider, läs tv och press, att erbjuda alternativt material, fördjupningar, analyser, ämnen som inte är utsatta för nyhetskonkurrens. Exemplen visar också hur svårt det är att kombinera en planerad verklighet med en verklig verklighet. Exemplen visar också att några kanske kommer att vara med framgångsrika än andra. I långa loppet borde de redaktioner har den mest optimala kombinationen av nyheter och  feature bli vinnarna.
Det är kul att fundera på vilka medier har bäst förutsättningar för detta, tabellen är ett försök.

Jag har lagt till en känslofaktor som ska skilja ut vilka medier som är bäst på emotionelltberättande. Min något subjektiva bedömning visar att internet är mediet har bäst förutsättningar att berätta snabbt, fördjupat och emotionellt. Synd att intäktsmöjligheterna idag framståt som usla
Kombinationen av snabbt, oplanerat berättande och planerat långsamt berättande är något som alla kommunikatörer behöver ha koll på. För att ta ett enkelt exempel, i vilken tidning hade det varit bäst att ha gjort ett utspel eller ett annonsinförande i för ett petroleumbolag i dag? DN eller DI? Också kommunikatiponsavdelningar behöver fundera kring ledtider.

Det nya slaget om det rörliga guldet

Rörlig bild är hetare än någonsin. Några exempel: 24 timmars videoklipp läggs ut på Youtube. Varje minut. Reklamintäkterna för webb-tv växte med 77 procent under 2009, enligt IRM. Sedan 1999 har svenskens snittittande per dygn ökat med 17 procent till 166 minuter.

Ni vet Klondyke-anekdoten. Det var inte guldgrävarna som blev rikast. Utan de som sålde spadarna. Kanske är det så för tv. Att det inte är aktörerna som producerar den rörliga bilden, halvglada produktionsbolag och glada amatörer, utan aktörerna som kan förpacka den rörliga bilden och aktörerna som kan distribuera den som har största chansen att tjäna guld.
 
Och vi som trodde tragglet om en plats i kabelnätet, marknätet eller satellit var uppgjort och klart av aktörer som Boxer, Canal Digital, Viasat och Com hem. Inte så. Två saker ritar om kartan igen. Internet och smarta telefoner. Båda skapar möjligheter för nya distributörer av rörlig bild. Operatörer som Tre, Tele2 och Telenor tar tv och rörlig bild rakt in i fickan på målgrupperna. På internet är det Youtube och tv-kanalerna själva som är kungar på distribution av rörlig bild. 

De senaste veckorna har vi sett exempel på hur olika aktörer försöker ta nya positioner i kampen om det rörliga guldet.
 
TV4s mobila ångest
TV4 säljer 35 procent av sitt innehav i betaltv-kanalen Canal Plus till Telenor till reapriset 787 miljoner kronor. TV4s vd Jan Scherman pratar om att ett tv-företag inte klarar sig på egen hand.

Tänkbart strategitänk: Jan Scherman behöver fördela dyrbara rättighetsinvesteringar på fler kanaler ut och har ångest för att ägarkoncernen Bonnier inte har någon mobil telekanal, vilket exempelvis MTG har via systerkoncernen Tele2.

* Eller hade Telenor som äger Canal Digital, en tung TV4-distributör, en köpoption som föll ut, kanske i utbyte mot förmånlig distribution för TV4?

Fundering: Kanske borde Bonnier ha köpt ägarandelar i en internationell telekom-koncern i stället för att lägga uppskattningsvis 2,5 miljarder på investeringar i tidskriftsförlagen Time Inc och World Publications i USA.

SVT vill ut i busken
Case: SVT och Stampen samarbetar. Stampen-bolaget Mkt media får distribuera SVTs lokaltv-nyheter.

Tänkbart strategitänk: Både SVT och lokalpressen ökar pressen på TV4 som skördar framgångar på med sitt lokaltv-bolag TV4 Sverige som ökade omsättningen med 3 procent till 492 miljoner kronor under 2009. SVT behöver behålla sina tittarpositioner och lokalpressen behöver behålla sina lokala annonsaffärer och sin lokala publik.

Fundering: Kan verkligen ett statligt kontrollerat publicservice-bolag skänka bort sitt innehåll till kommersiella aktörer?

Google vill in i familjebrasan
Google tar hjälp av Logitech och Sony till att bygga speciella Google-tv-apparater.

Tänkbart strategitänk: Google behöver få fart på affärerna i sin tv-kanal Youtube som förvärvades för 12 miljarder kronor år 2006. Genom att komma åt familjebrasan kan Google på ett mer kraftfullt sätt tävla om tv-annonsörernas pengar.

Fundering: Luktar inte projektet Microsoft à la 90-talet med Googles egentliga syfte att sprida operativsystemet Android till ytterligare plattformar förutom smarttelefonerna?