Rolf van den Brink

Bespotifyad

Spotify, ytterligare ett exempel på hur det inte går att bli profet i Sverige utan att först få cred utomlands. Företaget har varit bespottat. Det går back. Problem med rättigheterna. Låtskrivarna missnöjda.
 
Men ändå, Spotify har sålt för 300 miljoner kronor, jan-augusti i år (hört på stan). Om uppgiften är rätt uppfattad, är Spotify till omsättningen en av de största svenska internettjänsterna överhuvudtaget. Och det på mindre än fem år.

Så var det med Abba, webbyrån Farfar och möbelföretaget Ikea. Etablissemangets erkännande i Sverige kommer först när framgången är bevisad utomlands. När det känns som vi köper något utländskt, fast varumärket är svenskt. Det kanske är ett rationellt och sunt beteende för en nation som är så beroende av export som Sverige.

Spotify kanske visar ytterligare en sak. Det krävs en idé, det krävs att någon brinner för den och tar den uppför backen i motvind och står ut med att bli bespottad av folk i vilstol vid vägkanten under resans gång.

Är det tack vare eller trots klimatet för entreprenörer inom medier och marknadsföring som Spotify kanske lyckas? Och varför föds inget liknande hos resursstarka Schibsted eller Bonnier med sina fou-spejare? Det kanske inte går att kavla upp ärmarna och börja jobba med   en Ipad i varje armhåla? 

Vad mer? En låtlista förstås:  Heja Sweden

Hushållen lägger snart lika mycket på medier som mat

Hushållen lägger allt mer av sina pengar på medier. Men det är inte innehållet hushållen betalar för, utan distribution av innehållet. Det visar en sammanställning av hushållens konsumtion med hjälp av IRM och SCB.
IRMs undersökning bland 3 500 personer kommer fram till att hushållen lägger i snitt 13 000 kronor på att få tillgång till ett medieutbud.

Mest lägger hushållen på tv, närmare 2 900 kronor per år, enligt IRM. Då ingår avgiften för public service, drygt 2 000 kronor per år. Efter tv följer internet och mobil, vardera runt 2 000 kronor per år.

Det intressanta med IRMs siffror är att betalningsviljan för distribution snarare än innehållet är hög.  Svenskarna lägger idag mer på abonnemang på internet än på dagspress och böcker sammanlagt enligt IRMs siffror. Det skänker nytt ljus åt Svenska Dagbladets prenumerationssäljare motiverar köp av prenumerationer med att tidningen blir hemburen, inte att den har innehåll som är värt pengarna.

IRMs siffra på årlig mediekonsumtion 13 000 kronor per år ligger i klass med konsumtionen av kläder.  Då ingår inte siffror för Ipad, som är nästa stora angelägenhet för hushållen. Enligt preliminära siffror (hört på stan) från TNS Sifo finns 70 000 Ipads i Sverige idag. En Ipad i hushållet innebär sannolikt ytterligare ett par tusenlappar per år.

Men IRMs siffror skiljer sig en del från SCBs uppgifter över hushållens konsumtion. SCB har som exempel beräknat en kostnad på konsumtionen av abonnemang för tele, mobil och internet till runt 10 000 kronor per hushåll.

Om vi definierar mediekonsumtion något bredare, med hjälp av SCB,  och inkluderar utrustning som datorer, Ipad skrivare och kameror samt upplevelser som museer och bio, skenar kostnaderna till drygt 30 000 kronor.
Är vi ännu mer vidlyftiga kan vi lägga på kostnaden för reklam som finansierar medieinnehåll och som indirekt bärs av hushållen, uppskattningsvis 25 miljarder kronor per år. Med även denna indirekta kostnad pålagd hamnar hushållens totala konsumtion av distribution, infrastruktur, innehåll och upplevelser på närmare 40 000 kronor per år och hushåll. Denna uppskattade summa ligger i jämnhöjd med vad hushållen lägger på mat och transporter och skulle kunna var en av hushållens absolut högsta kostnader efter boendekostnader. 

Det innebär också att smärtgränsen vad gäller konsumtion av medier i en vid bemärkelse, borde nås för ett växande antal hushåll. Då får vi paradoxen att medan mycket av medieinnehållet är gratis så blir vägarna dit för kostsamma för en del hushållen som inte kan finansiera Ipad till mor och far och smarta telefoner till barnen. En medieklyfta kan skapas och i så fall är det en politisk fråga, som mycket riktigt också har ställts av den socialdemokratiska riksdagsledamoten Monica Green till den nya it-ministern, centerpartisten Anna-Karin Hatt, se även här.

Den tomma reklamen

Under de senaste fem åren tycks reklamen dragit ned på tonaliteten. Det är mindre och skrik och skriv med tuschpenna på näsan. Det har gått så långt att reklamen börjar bli tom på innehåll.

När Holy Diver hjälper Jarlsberg sälja ost, är det hålen i osten som är objektet som bär reklamen. Tomheten säljer produkten. Detsamma kan sägas om TV4s marknadsföring av den av Teknikföretagen köpta tv-serien Felix stör en ingenjör. Det är inte ingenjörerna som visas upp utan programledaren Felix Herngrens tomma, öppna mun. 
Både Telge energi och Apoteksgruppen presterar printreklam där tomheten snarare än det färglagda skapar föremålen.
Samma spaning kan göras om copyn. Den basunerar inte med stolthet och glädje ut varan som ska torgföras.  Reklamen ställer i stället ofta ängsliga frågor som:

Vilken choklad är du? (Marabou)
Vad klappar ditt  hjärta för? (Folksam)
Vem vill du ska komma på oväntat besök? (Gevalia)

Reklamen fylls med tomhet som det blir upp till målgrupperna att fylla med sin fantasi.

Varför? 

En tolkning är att byråerna riktar in sig efter hypen om konsumentsamverkan, att det är konsumenterna som äger varumärkena och inte företagen, att konsumenter och varumärken lever och växer tillsammans.

Det kan också vara så att reklamen hoppar på de senaste tio årens inredningstrend som förespråkar största möjliga tomhet på föremål, rensa, rensa och åter rensa.

Har reklambyråerna tagit intryck av statsminister Fredrik Reinfeldts ältande om hur viktigt det är att lyssna på väljarna? I så fall blir tomheten ett översmart medel att skaffa konsumentinsikt.

Tomhetsreklamen kanske tar över när massmarknadsföringens bombmatta dragits bort under fötterna på marknadsförarna. Det går inte längre att trycka ner ett budskap uppifrån. Fram kommer i stället intelligenta kryssningsmissiler som riktas till rätt känslocentrum i målgruppens hjärna.

Eller också är det så enkelt att reklam byråerna har tappat självförtroendet och ängsligt måste benchmarka sina kampanjer på minutnivå i ständig pågående fokusgrupper.

Industrialiserade medier möter kungen och kvinnorna

Tajmingen är perfekt. Medierna hade genom bröllopet baxat hovet till nya tindrande höjder. Nu var det dags att börja riva bygget. Sådan är medielogiken. Dessutom var det höstlov och just inget annat hände.

Förlaget Lind & Co orsakade en medietsunami med boken Den ofrivillige monarken (redan 12 500 träff på Google).  Pr-stunts och tajming i alla ära, det uthålliga drevet kring boken, hade uteblivit om ämnet inte hade varit angeläget, alltså hur män fartblinda av makt och ärvda traditioner relaterar till kvinnor.
Det lilla förlaget (23 miljoner i omsättning 2009) visar på ett nästan pinsamt sätt hur passiviserade de traditionella medierna framstår. Medier med redaktioner på 100-tals medarbetare har inte berättat om festerna och kvinnorna, trots att det inte har saknats trådar att följa. Naturligtvis kan det handla om att redaktionerna på Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, TV4, SR, SVT, över tusen personer inte fått rätt tips.

Det kan också handla om att medier i dag mycket är en fråga om industriell massproduktion, tacka nätets ändlösa behov av digitalt material för det. I industriell produktion blir leverantörer av råvaror betydelsefulla. Hovet kan ses som en råvaruleverantör av nyhetsmaterial för redaktionerna. I enlighet med detta går det inte att göra sig för obekväm med den som levererar råvarorna, i detta fall hovet.

Så kommer Lind & Cos bok som blir ett slags halvfabrikat för redaktionerna att kasta sig över. Utan att behöva ringa knappt några samtal, kolla några fakta, kanske inte ens läsa boken, kan ytterligare nyhetsartiklar rulla ut från det löpande bandet. Tesen om medierna som industriella leverantörer, stärks av hur de allt mer systematiskt bygger nyheter på kontrollerade flöden.
Storyn om de äldre männen och de unga kvinnorna, får snart ge vika för det som dagens medier har blivit mästare på, att berätta om spelet.  In i berättelsen vävs retorikexperter som ska recensera kungens tv-framträdande, kändisreportrarna som inte är så nödbedda, snart kallas också den ständige pr-tyckaren Paul Ronge in. Han blir själv nyhetsstoff efter att ha twittrat i diket en sen kväll.

Det är berättelsen om berättelsen, som de stora traditionella medierna allt mer ägnar sig åt. Det som händer på tv eller Facebook snarare än i verkliga livet. Sådant som bättre passar en industriell process. Det går säkert att moralisera kring detta. Men de pressade produktionskostnader kan också vara en effekt av att en allt större del av mediernas utbud finns gratis tillgängligt för alla via internet. Det är inte bara bonden som kan dricka mjölken längre, den finns billigt i butiken i modern förpackning, visserligen med grädden bortskummad.

Mediernas varumärken ändrar därmed innehåll, från att vara i första hand egenmäktiga producenter av nyheter, nytta och nöje till industriella paketerare av nyhetsmaterial från lokala producenter som Lind & Co. Kanske blir nyheterna som mjölken i butiken. Något som ska finnas där, men inte gör någon större skillnad?
Själv gynnas jag också av den nya industrialiserade journalistiken. Jag har ju precis nu skrivit en artikel om något och några jag har läst om på nätet utan att ha ens ha ringt ett samtal eller haft ett möte.  Fast jag kan ju inte säga att det känns perfekt.

Annonsörernas skojar med fejksåpa medan branschkartan ritas om

Branschföreningen Sveriges Annonsörer sänder en tv-serie från den egna arbetsplatsen, en fejkad reality. Det är förstås högintressant att proffskommunikatörernas allra malligaste (och dyraste) förening tar till detta beprövade 00-tals trix.
Förvisso kostar det inte medlemmarna så många kronor då det rör sig om ett projekt med elever från Medieinstitutet. Dock gör Sveriges Annonsörer ett statement genom att visa fejksåpan.

”Det här är ingen allvarlig grej för oss utan snarare en liten ploj”, säger föreningens vd Anders Ericson, i en intervju i den senaste pappersutgåvan av Dagens Media.

För en utåtriktad vd som vill fronta är det mums huvudrollen i en tv-såpa. Har vdn varit på jobbet i tio år, så krävs nya kickar om det ska kännas kul att gå till jobbet. Också här fyller såpan ett behov.

I intervjun med Dagens Media säger Anders Ericson att ”vi vill entusiasmera medlemmarna att arbeta mer med röliga medier”. Det finns säkert bättre sätt att göra det på, men okej.

Nu ska jag låta som en aptrist reklamkrönikör i en rosa affärstidning och säga att det verkliga syftet med tv-såpan borde vara profilera varumärket och samla medarbetarna kring det.

Medan Sveriges Annonsörer leker tv-stjärnor ritas nämligen hela varumärkeskartan för branschföreningar inom kommunikation om.
Segmentet ser i dag ut så här i grova drag:

köpare av kommunikationstjänster
Sveriges Annonsörer (annonsörer)
Sveriges Informationsförening (info och kommunikationschefer)
Sveriges Marknadsförbund (marknadschefer)

leverantörer av kommunikationstjänster
Sponsrings & eventföreningen (sponsrings och eventbyråer)
Swedma (direktmarknadsförare)
Svenska PR-företagen (mindre pr-byråer)
Precis (större pr-byråer)
Komm (kommunikationsbyråer)
Sveriges Mediebyråer (mediebyråer)

Den bristande lönsamheten hos flera av föreningarna tyder på att segmentet är överetablerat. Exempelvis gick Sveriges Informationsföreningen back med -800 000 kronor år 2009, Komm tappade -4,0 miljoner och tv-gänget på Sveriges Annonsörer gjorde en förlust på -2,7 miljoner kronor.

Inte nog med att det inte verkar finnas plats för alla föreningar. Den berömda branschglidningen är inte längre en cyklisk snackis. Den är här. Pr-byråer, webbyråer, reklambyråer och mediebyråer levererar allt oftare tjänster som är snarlika. Det har vi hört förut och detta har Komma tagit fasta på genom att öppna upp för andra byråer än reklambyråer.

Det verkligen nya är förändringar på köparsidan där vi börjar se exempel på hur sociala medier, information, marknadsföring och kundtjänst samordnas. Kanske tycker Anders Ericson att det är klokast att hålla sig kvar vid lästen, alltså vid den hederliga annonsen och tuta på som en förening för alla som ”annonserar”.

Sveriges Informationsförening väljer en annan väg. Föreningen ska byta namn, breddas och inte längre vara en angelägenhet för bara infochefen. Sveriges Annonsörers tv-såpa skulle kunna vara en del i ett nödvändigt förändringsarbete i stället för en självförhärligande spegel. Det kunde gott de vanligtvis smarta kommunikationseleverna ha informerat om i stället för att få Anders Ericson att svälja en grön squash. Men det är klart. Lika skojsigt på jobbet skulle det inte bli.

En bild, en kampanj, en rödgrön dröm som sprack

Den 23 augusti presenterade de rödgröna sin gemensamma valkampanj. Huvudnumret var en enda affisch. Runt denna bild byggde de rödgröna sin valrörelse, satte sitt hopp till den, räknade med den.
Bilden levererar. Kanske inte det de rödgröna hade tänkt sig, men snart en månad efter valet lever bilden ännu, den kan bli en historisk kampanjbild som diskuteras i framtidens reklamskolor.
Som de allra bästa bilderna rymmer den en mängd tolkningar för den som tittar och tänker.
Bilden är vulgärt överstajlad. Den rymmer så mycket dramatik att det är uppenbart att det är ungdomar som är i blickfånget för kampanjmakarna. Himmel och land flyter samman i ett grått töcken, kanske symboliserande ett av Alliansen härjat Sverige. Landskapet är bekant men ändå inte. Bilden kan vara tagen var som helst i landet. Men på vilken perrongligger svarta grafitplattor?
Och, visst är det något konstigt med att bilden är nästan helt rensad från växt och djurliv.

Bilden är så genomtänkt och samordnad att alla detaljer är medvetet utmejslade. Det gör det extra intressant att fundera kring vad de står för. Tåget liknar ett X2000 och för associationsbanorna dit. Tankarna går till fördröjningar i tågtrafiken. Men det här tycks vara ett futuristiskt höghastighetståg, fast rälsen är gammeldags. Konstigt.  Vid förarhytten eller snarare cockpit går att läsa HIGH SPEED SWEDEN, följt av sifferkombinationen 223509. Är det en symbol på färgskalan, skulle det ge en grön färg. Eller symboliserar det partiernas förhoppningar på röstandelar, 22 procent för mp, 35 procent för s och 9 procent för v?  Siffrorna följs av bokstäverna AA1. Vad står det för?
Det går att titta på människorna hur länge som helst. Männen har fått vara färglösa. Kvinnorna har fått en touch av färg. Mona Sahlin har försetts med röd halsduk, en symbol för att hon är talesman? Maria Wetterstrand har en grön pullover.  Hon verkar tänka. Kanske får tåget cockpit tänker hon flygpendlingen till mannen i Finland, han som sitter i det finländska miljöpartiet som accepterar bygget av kärnkraft som kanske ska förse det svenska höghastighetståget med elektricitet. Hon tittar ner till vänster, framåt, är det dit hon vill dra Miljöpartiet. Hennes kollega Peter Eriksson, tittar till höger. Det är också han som verkat mest pigg på att förhandla med Fredrik Reinfeldt av de två, medan Maria Wetterstrand buttert har sagt tvärnej. Men till höger om Peter Eriksson finns bara Lars Ohly att titta på.  För säkerhets skull har placerats till höger om Mona Sahlin. Vänsterstämpeln bort till varje pris. Han tycks inte dela de andras uppfattning om temperaturen då han är den enda som tagit av sig kavajen. Lars Ohly är också den enda som ser rakt framåt. 
Stämningen är ödesmättad. Det är nu eller aldrig. Efter valet har tåget gått. Nästa kommer om fyra år. Då är gänget sannolikt skingrat. Bilden fryser själva ögonblicket då drömmen kan spricka. Och gör det.

Bakom bilden då? Jodå. Alliansen satte verkligen allt på en bild. Den tog en månad att producera av reklambyrån Svensson.
Tåget är påhittat och byggt på bildkombinationer av rymdskepp och tåg 3d-modellerat av Sweet Studio.  Elledningarna i luften är autentiska och kommer från Södertälje Södra. Stensättningen på perrongen är 3D-modellerad. 
Partiledarna är fotograferade en och en av fotograf Kalle Gustafsson förmedlad av agenten Skarp. Ambitionen var att producera de bästa partiledarbilderna någonsin. Mona, Lars, Peter och Maria kläddes ”stadsmannamässigt” med märkeskläder, dock inget överdrivet extravagant. Lars Ohly skulle bära en röd slips. Men han ville inte. ”Den var inte han”.
Andreas på Bildinstitutet bearbetade bilderna. Även 3d-folk från Finland var inblandade. De sammanfogades sedan till en gruppbild som skulle ge känslan av att ett rockband som anlänt med ett jetplan. Betraktaren skulle också intrycket att partiledargruppen under allvar och målmedvetet går framåt.
Byrån fick laborera mycket med personporträtten. Testpersoner läste in olika saker i partiledarnas blickar. Efter fotograferingen fick partiledarna behålla kläderna. Flera av partiledarna bar kläderna även senare i valrörelsen.
De rödgrönas koordinator Rasmus Korsvall var kontaktperson mellan byrån och de rödgrönas kommunikationschefer Karin Pettersson (s), Paulo Silva (mp) och Jenny Lindhal Persson (v).  Filip Lindquist var ad och Anna lennström projektledare på Svensson.  Arbetet präglades av stor koncentration och samförstånd.
I skissen låg länge en skylt med texten ALVESTA. Den togs bort mot  slutet.
Slutligen lades fotografiskt korn över bilden för att skapa extra filmisk och dramatisk känsla.
Copyn då? Ja, vem tänker på den?

Rätt att Karin Hübinette går, men varför fick Cecilia Bodström sitta kvar?

Avstängningen av programledaren Karin Hübinette i går sätter åter ljuset på politiseringen av svensk public service. Hon tvingas sluta eftersom hennes syster, moderat riksdagsledamot, fick jobbet som ny arbetsmarknadsminister. Eftersom hon jobbar med samhällsjournalistik på Agenda och Aktuellt kan det uppstå jäv.
År 2000 utsågs Thomas Bodström till justitieminister i en socialdemokratisk regering. Hans syster Cecilia Bodström, tvingades sluta som nyhetschef på Dagens Nyheter. Två år senare, efter att regeringen Persson blivit omvald och Thomas Bodström körde på som justitieminister, blev Cecilia Bodström kanalchef för public service-kanalen P1.
Både SVT och SR sätter stora delar av den politiska agendan och är avgörande kanaler i valrörelserna. Självklart kan inte ledande personer riskera att hamna i jävsituation.
På SVT är det alltså inte okej att jobba som reporter och ha en minister som syskon. På SR går det bra att bli ansvarig utgivare och kanalchef.
Kan detta ha att göra med att socialdemokraterna av hävd utser styret i SVT medan Folkpartiet gör detsamma med SR?

Piraterna är det blågula internethoppet

Visst är vi bra på internet. Det är vi ju. Vi vet det.  Sverige ligger i frontlinjen. Så vi borde ju vara med på kartan.

Med en lågoddsare på att jag svär i medierådgivarnas katedral, roade jag mig med att titta på Alexas listningar över de största sajterna. Jag vet att Alexa inte är exakt vetenskap och konsoliderade besökstal, men visst borde mätningen fungera som en indikation över hur väl blågult mäter sig med giganter som Google, Facebook och Youtube som enligt Alexa är de största sajterna i världen. 
Högst på listan kommer Google, följt av Facebook, Yahoo och Live. Google.com plus ntationella utgåvor finns med fem gånger på topp20-listan. På listan finns tre kinesiska sajter. Resten är amerikanskt. Sökvertyg som Google dominerar listan.
Två bloggportaler finns med, ett uppslagsverk, Wikipedia och endast en e-handelstjänst, Amazon.com.
Söka, blogga, socialisera och studera tycks vara de viktigaste tillämpningarna av internet, globalt sett.

Blågult då? Ikea kommer först av de svenska sajterna i Alexas mätning, på plats 309 om vi inte ska räkna Skype på plats 232 som svenskt.  Stoltheten HM finns på plats 1462. Det nya hoppet Spotify.com ligger på plats 2448. Hedrande för en ledande internetnation? Vet ej.
På plats 706 återfinns den största svenska nationella sajten, Aftonbladet. Inte heller på internet tycks vi ha en bärande hemmamarknad.

Oj, nu höll jag på att glömma Piratebay. Den blåglula fildelarsajten vars grundare står inför skranket, är faktiskt Sveriges höst placerade sajt på Alexa med plats 91.
Är vi på nätet fortfarande vilda vikingar som gör ett och annat strandhugg på världskartan?

Sverige skulle sannolikt gynnas av att ha en sajt bland de allra största. Det skulle skapa inspiration och självförtroende på samma sätt som H&M, Ericsson och Volvo gör i den analoga världen. Eller ska vi vara stolta över våra fildelarpirater?

De största sajterna enligt Alexa
1. Google.com
2. Facebook.com
3. YouTube.com
4. Yahoo.com
5. Live.com
6. Baidu.com
7. Wikipedia.org
8. Blogger.com
9. Twitter.com
10. QQ.COM
11. Msn.com
12. Yahoo.co.jp
13. Taobao.com
14. Google.co.in
15. Amazon.com
16. Sina.com.cn
17. Google.de
18. Google.com.hk
19. WordPress.com
20. Google.co.uk

91. Piratebay.org
232. Skype.com
309. Ikea.com
706. Aftonbladet.se
1276. Eniro.se Blocket.se
1292. Blocket.se
1462. HM.com
1563. Sonyericsson.com
2215. Hitta.se
2448. Swedbank.se
2739. Spotify.com
5335. Nordea.se

Om Abby Norm-chefens reklam-cash

Reklambyrån Abby Norms grundare  Anders Knutsson slår ett slag för en ny reklamvaluta i den senaste pappersutgåvan av Dagens Media, nr 15, 15 september och på webben här. Det är ett gott initiativ, men jag kan inte låta bli att undra över varför det kommer nu.

Anders Knutsson föreslår en enkel valuta: ”Tycker det är dags för mätinstitut som ansvarar för tracking och andra effektmätningar börjar presentera rapporter som sammanfattas i en valuta alla tar på allvar: Cash”.

Jaha. I en rad sågar Anders Knutsson branschens ansträngningar att utvärdera reklam och flyttar ansvaret till mätinstituten. Men är det inte reklambyråerna som har problem med att visa värdet av sin reklam? En fråga för den egna branschorganisationen Komm?
Anders Knutsson passar på att exemplifiera med den egna kunden Boxer, vars reklam han anser vara värd 1 miljard kronor ”i mätbara reklameffekter”.  Meningen innan pratar Anders Knutsson om att ”relatera” till Boxers medieinvesteringar?  Hur tänker karln egentligen? Hur mäts reklameffekter och vad har medieinvesteringar med det att göra? Det luddiga resonemanget påminner om reklambyråernas kultur att driva sina kreativa processer på rummet i en svart låda som kunden inte har någon insyn i förutom det presenterade resultatet och fakturan.  Men syftet kanske var i första hand att visa Abby Norms förträfflighet?
Jag råkar veta att Anders Knutsson spelade golf med Sveriges Annonsörers byråvalsexpert Max Aperia och att de hade en häftig diskussion kring vilket byråslag som har initiativet hos kunden. Som expert ska Max har förespråkat pr-byrån. Just, det. Pr-byrån.
Och det kanske är så Anders Knutssons inlägg ska läsas. Reklambyråerna får på allvar konkurrens om kommunikationskakan, de kan inte längre ensamma göra anspråk på att sälja kreativitet, det är slut med ensamrätten att definiera spelplanen och arvodena. Och vad är naturligare att göra i det läget än att gå ut och prata om hur duktig man själv är och lägga ansvaret på andra för att ingen inser det?