Rolf van den Brink

Just som jag börjar tycka att Kent kanske ändå är lite coola, kommer snedsteget som havererar det märkliga varumärkesbygget för gott. Eller går det att ha bild på en fucking pistol på boxen som sammanfattar Kent so far?

Varumärket Kent är ett av de intressantaste musikvarumärkena i landet. Kent är inget världsvarumärke som Abba, svensk musikindustris H&M, eller Roxette, vårt Musiksaab. Inte är heller Kent ett uppstickarmärke som Robyn, kanske jämförbart med Cheap Monday eller Cardigans, som är lite som Ericssons mobiltelefoner, var coolast och sålde som fan ett tag.

Varumärket Kent är så fyllt av paradoxer och ”humlan flyger” att det är svårt att placera på en karta, det skulle kanske gå att jämföra med märket Acne, något diffust, många olika saker med svensk kollektiv värdegrund. 

Varumärkesbygget Kent är både medvetet och ad hoc. Den första tiden kombinerade bandet spröda låtar in i Ted Gärdestadland, med videosar där de likbleka medlemmarna kräks och går omkring i läderkläder. Ungefär den linjen är genomgående i bygget av varumärket Kent. Mjukt mot hårt. Folklighet mot anonymitet. Gitarrlarm mot spröda visor.

Bandmedlemmarna tycks vara vanliga okända grabbar som Jocke och Sami. Å andra sidan kan de tvingar de sin publik att klä sig i vitt. De pryder omslaget på Café och har Thåström som förband. Kent jobbar med genomarbetade logotyper och design och är inte ute och slarvar omedvetet i medierna. Ja, varumärkesbygget Kent har fått till och med fått en artikel av Helena Klingspor, uppslagen stort i Dagens Nyheter november 2007.

Att varumärket är starkt är det ingen tvekan om. Det har överlevet saker som skulle kickat andra band från scengolvet. De tillät Sony Ericsson att sälja en Kent-telefon, de sålde en spelning till Carlsbergs firmafest, de tillät sig bli ett arenaband i stil med U2, men så nära får ingen gå.

Kent slutade vara ett genialiskt indieband efter låt nummer fem på album nummer tre och har sedan dess de facto varit ett stabilt svensktoppsband. Utan att tappa cred i kärnmålgruppen och bland många av kritikerna.

Kent är både svenskt proggmys och utstuderat varumärkesbygge, ingen yta men ändå yta, de ska vara så jäkla hårda fast de inte är så långt från Uno Svenningsson som de kanske vill vara, och till slut blir det någon slags korsslutning som också går fram i musiken, som jag inte orkat lyssna på flera år. I somras lyssnade jag lite, och ja, kanske ändå, men så går jag in på Åhléns ser omslaget till den samlingsboxen.som släpps 29 oktober: En fucking avfyrad pistol mot en kolsvart bakgrund. Oooops, är det så det ska vara? Vapen & Ammunition, liksom. 

Inne i foldern, en sommarbild på bandet när det begav sig och strofer som ”För oss är alla de här sångerna framförallt tidsdokument”…”Det finns så  otroligt många minnen…förknippade med tonerna”. Formspråket väcker min nyfikenhet…vem fan är ad och copy här?

Foldern signalerar RADHUS och PRO och RAJ MONTANA BAND, allt illustrerat med en knallhård puffra. Begår varumärket Kent självmord? Det skulle i och för sig vara typiskt för bandet. Själv tänker jag inte betala för den plågsamma förintelsen av varumärket. Håkan Hellström nästa.