Rolf van den Brink

Jag har flängt och krängt och slängt och förtjänar lunch hemma i köket. Inser att jag som bloggare mäste skriva om min lunch. Alla andra gör det.  Öppnar kylskåpet samtidigt som jag öppnar en burk njurbönor. Fräser vitlök och lök. Hittar brysselkål och gravad lax i kylen som jag kastar in samtidigt som jag stämmer av dagens kundmöte med M i headsetet.

Pressar i citron och konstaterar att alla kärnor åker ner i grytan. Funderar på pasta men orkar inte. Saltar. På med en näve röd chili. Det smakar precis så äckligt som det låter. Intervjuar SBABs kommunikationschef medan jag äter och skriver ut intervjun rakt i laptopen. Mejlar artikeln. Messar en källa. Sippar på juicen (God morgon, framställd av koncentrat från i söndags). Funderar en stund över varför jag jobbar hårdare än någonsin och tjänar sämre än på säg tre år. Det var väl dumt gjort av mig.

Jag vet inte hur ni känner, men ibland blir jag ofantligt trött på mig själv. Trött på att jag försätter mig i situationer jag egentligen inte vill vara i. Jag funderar på hur jag ska hinna med allt jag sålde in på veckans tidigare kundmöte. Hur ska jag göra med pocketkameran som havererade. Nu får jag springa omkring med min stor-Canon som någon annan jävla Jens Assur (wish, I wish). Jag tänker på att jag borde hälsa på ma och pa, boka den där resan, fixa bilderna till utställningen, hämta förstorningar, fylla i utvärderingen av fritids, lämna in listor på artiklar jag ska skriva, skicka tackkort, ringa på några tips, boka in möten nästa vecka, ta ut barnen på något vettigt, skriva två debattartiklar..så tänker jag på det där samtalet jag fick i förmiddags, från en högst uppskattad bekant som åkte på den hemskaste av sjukdomar av alla och nu inte vet något om framtiden…och då, ja då verkar allt ändå så väldigt enkelt.
Släntrar  fram till spisen och häller upp lite snabbkaffe.