Rolf van den Brink

Hur jag än skriver detta, kommer det att bära ner i diket. Det kan inte bli rätt. Det finns en trygghet i det. Jag kan köra. För nu har jag tutat.

Under de tolv år jag har skrivit om marknadsföring, pr och medier, har jag slagits av hur mycket skit det snackas om branschens kvinnliga chefer. Undantagen är inte fler än en handfull. Då handlar det inte om hur duktiga cheferna är utan om att de inte har kört i diket då någon ser på. Tut.

Jag kan inte luta mig på någon undersökning, bara min egen erfarenhet. Den säger att det pratas mer skit om kvinnor som inte bara nöjer sig med att vara chefer utan dessutom vågar vara mediala. Det snackas definitivt mer skit om kvinnliga mediala chefer än manliga diton. Som reporter har jag fått många tips om hur färgstarka chefer som Gunilla Herlitz, vd/chefredaktör på Dagens Nyheter, Stina Honkamaa på Google eller Elisabeth ”Pyttan” Ström, kommunikationschef på Vattenfall har misskött sina jobb.

Det händer att tipsandet leder till blaffiga rubriker i branschpressen. Sist var det pr-byrån Weber Shandwicks vd Christina Saliba som fick rubriken Salibas skräckvälde i Resumé. Anledning till rubriken är att sju personer av tio ska ha slutat på byrån under Christina Salibas första år som vd på byrån.

Branschens leverantörer, byråer och medier, lever på att vara snabba, kreativa och på att sticka ut. Cheferna blir därefter. Vem minns inte hur malplacerade cheferna som hämtas utifrån kan te sig, till exempel TV4s ”kylskåpschef” Christer Forsström, värvad från Electrolux eller Aftonbladets vd Carl Gyllfors med ett förflutet från SAS.

I vår bransch verkar det som om alla som kan leverera kunder, energi  och kreativitet, få chansen att bli chef. Jag misstänker att det var så Christina Saliba fick sitt chefsjobb. Ungefär som de flesta andra i branschen med andra ord. Kanske flyttade hon på några gubbar som inte levererade? Kanske hamnade hon snett i förändringsarbetet?  Kanske ville hon ha totalkontroll? Men hur många manliga kaxiga och klantiga chefer med liknande chefsegenskaper på småbyråerna hade fått rubriker med ordet ”skräckvälde” i rubriken?

Christina Saliba och de andra baktalade kvinnliga cheferna har säkert begått misstag och sprayat ut sin chefshybris över branschpressens alltid så hungriga sidor. Det är inte min poäng att de inte förtjänar kritik.

Jag kan bara inte komma runt misstanken att manliga chefer som inte är ett dugg bättre på sina jobb, slipper rubrikerna och skitsnacket. Jag kan inte släppa tanken på att det rör sig om en släng av modern häxjakt. Tidningen som presterade rubriken ”skräckvälde” har till exempel en chef som rundar  LAS och gör sig av med anställda i ena änden samtidigt som han hyr in långtidsfrilansar i den andra. Det är så där det ser ut i vår bransch. Lite klåpigt.

Arbetsgivarna, särskilt på byråsidan är småföretag. Cheferna har fått jobb, inte för att de är bra chefer, utan för att de har ett driv, en förmåga att sticka ut och orken att leda små, krävande, kreativa grupper. De kanske är chefer för att de äger och startade företaget. Jag vet. Jag var själv en sådan chef under fem år på Dagens Media. Jag kunde hantverket, hade kontakterna och gick inte sönder av springet i turbohjulet. Jag brukade äta lunch med Martin Kreuger dåvarande chefredaktör på tidningen Chef så att han kunde lära mig lite om att vara chef. Jag hade inte många rätt där inte.

Vi vänder på det. Hur många av alla överladdade chefer från vår bransch skulle kunna driva ett industriföretag? Ska jag vara ärlig har jag träffat på få chefer som har imponerat för sitt chefskap i vår bransch. De flesta är rätt mediokra som chefer, och skulle inte klara ett chefsjobb utanför branschen. Undantagen finns på större koncerner som odlar chefskapet. Håller ni inte med? Alla i branschen som är djupt imponerade över sin chef , manlig som kvinnlig, räck upp handen. Skulle tro att de blir lätträknade.

Skönt att få det sagt på något sätt. Hoppas att jag inte framstår som en idiot.