Rolf van den Brink

Deltog i debatt om radions framtid under Politikerveckan i Almedalen. En stark deja vu-känsla inträdde. Sedan jag började skriva om medier och marknadsföring 1997 har det alltid varit kris hos reklamradion. En kris framkallad av dumma, dumma staten som inte förbättrar reklamradions villkor. Och det är sant. Reklamradion tvingas betala koncessionsavgifter på runt 20 procent av omsättningen. En skattskala som är vida högre än skatt på reklam i exempelvis dagspress som klarar sig undan med 3 procent, andra tidnignar med 8 procent. Sajter betalar ingen reklamskatt alls. Vissa tidnignar får press eller kulturstöd.

Den nya radio och tv-lagen som träder i kraft 1 augusti förändrar få saker för radion. Bland annat ska radiolicenserna sökas på nytt efter åtta år, nu via en sluten anbudsprocess. Detta som ett sista försök att stimulera mångfalden i reklamradion som har trots försök till poltiska regleringar har kommit att domineras av endast två stora internationella ägare, MTG och SBS som sänder ganska enhetlig radio som byggd på olika musikformat.

Medan debatten pågick kom jag att tänka på hur visionslös svensk politik för medier är jämfört med andra områden. Jordbruksminister Eskil Erlandsson (c) vill profilera Sverige som matland i världen. En tvärpolitisk samling vill att Sverige ska bli ett framstående forskningsland och den dåvarande forskningsministern Lars Leijonborg kämpande för att se till att 13-miljarder projektet, partikelacceleratorn ESS hamnade i Lund. Sverige ska vara popexportör, Sverige ska vara turistland, föregångare inom grön energi. Men medier?

Nej.

Ändå är Sverige ett kraftfullt land vad gäller medier. MTG och Metro har exporterat och byggt svenskt medieentreprenörskap i Europa, Asien, Afrika och Amerika. Spotify, Pirate Bay och Skype är svensk medieutveckling i frontlinjen. Bonnier är inte längre en enbart blågul monopolist utan alltmer en internationell utmanare med miljardinvesteringar i land annat den amerikanska tidskriftsmarknaden.

Jag undrar om det inte är här skon klämmer någonstans för Christer Modig, MTG och Staffan Rosell, SBS och alla andra radioter som år efter år kämpar för att få politikernas öron. För deras bransch går nog inte så dåligt som de vill ge sken av. Medan vi står där i Visby och svettas i solen inför en liten publikskara, räknar jag ut att reklamradion omsätter drygt 700 miljoner kronor på runt 300 personer. Drygt ett par miljoner per anställd. Hur många branscher klarar det?

Så vad vill reklamradiobranschen ha?

Politisk rättvisa och slippa de bestraffande koncessionsavgifterna, ja. Men de vill också ha ett politisikt erkännande för sina hundår av slit i det tysta.

Svensk medieindustri i stort skulle må mycket bättre om någon politiker skulle våga släppa public service-sargen och bygga en vision tillsammans med branschen om att profilera Sverige som Medieland. Helst en minister, men då behöver nog något departement få medier som särskilt ansvarsområde.

Idag ligger mediebranschens näringslivsfrågor på näringsdepartementet medan tillståndsgivning och innehållstänk ligger på kulturdepartementet. Kulturminister Lena Liljeroth Adelsson  brukar komma på Bonniers Stora journalistpris, men knappast tala sig varm för svenskt medieentreprenörskap.

Förutom möjligen Henrik von Sydow (m), Per Ankersjö (c) och kanske Fredrick Federley (c) visar få riksdagsmän ett genuint intresse för medier. Det är synd och konstigt att så få politiker profilerar sig på medier.

Svensk medieindustri är vital, het och dynamisk och borde förtjäna bättre. Vilken politiker vågar sätta Sverige som medieland på kartan?