Rolf van den Brink

Industrialiserade medier möter kungen och kvinnorna

Tajmingen är perfekt. Medierna hade genom bröllopet baxat hovet till nya tindrande höjder. Nu var det dags att börja riva bygget. Sådan är medielogiken. Dessutom var det höstlov och just inget annat hände.

Förlaget Lind & Co orsakade en medietsunami med boken Den ofrivillige monarken (redan 12 500 träff på Google).  Pr-stunts och tajming i alla ära, det uthålliga drevet kring boken, hade uteblivit om ämnet inte hade varit angeläget, alltså hur män fartblinda av makt och ärvda traditioner relaterar till kvinnor.
Det lilla förlaget (23 miljoner i omsättning 2009) visar på ett nästan pinsamt sätt hur passiviserade de traditionella medierna framstår. Medier med redaktioner på 100-tals medarbetare har inte berättat om festerna och kvinnorna, trots att det inte har saknats trådar att följa. Naturligtvis kan det handla om att redaktionerna på Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, TV4, SR, SVT, över tusen personer inte fått rätt tips.

Det kan också handla om att medier i dag mycket är en fråga om industriell massproduktion, tacka nätets ändlösa behov av digitalt material för det. I industriell produktion blir leverantörer av råvaror betydelsefulla. Hovet kan ses som en råvaruleverantör av nyhetsmaterial för redaktionerna. I enlighet med detta går det inte att göra sig för obekväm med den som levererar råvarorna, i detta fall hovet.

Så kommer Lind & Cos bok som blir ett slags halvfabrikat för redaktionerna att kasta sig över. Utan att behöva ringa knappt några samtal, kolla några fakta, kanske inte ens läsa boken, kan ytterligare nyhetsartiklar rulla ut från det löpande bandet. Tesen om medierna som industriella leverantörer, stärks av hur de allt mer systematiskt bygger nyheter på kontrollerade flöden.
Storyn om de äldre männen och de unga kvinnorna, får snart ge vika för det som dagens medier har blivit mästare på, att berätta om spelet.  In i berättelsen vävs retorikexperter som ska recensera kungens tv-framträdande, kändisreportrarna som inte är så nödbedda, snart kallas också den ständige pr-tyckaren Paul Ronge in. Han blir själv nyhetsstoff efter att ha twittrat i diket en sen kväll.

Det är berättelsen om berättelsen, som de stora traditionella medierna allt mer ägnar sig åt. Det som händer på tv eller Facebook snarare än i verkliga livet. Sådant som bättre passar en industriell process. Det går säkert att moralisera kring detta. Men de pressade produktionskostnader kan också vara en effekt av att en allt större del av mediernas utbud finns gratis tillgängligt för alla via internet. Det är inte bara bonden som kan dricka mjölken längre, den finns billigt i butiken i modern förpackning, visserligen med grädden bortskummad.

Mediernas varumärken ändrar därmed innehåll, från att vara i första hand egenmäktiga producenter av nyheter, nytta och nöje till industriella paketerare av nyhetsmaterial från lokala producenter som Lind & Co. Kanske blir nyheterna som mjölken i butiken. Något som ska finnas där, men inte gör någon större skillnad?
Själv gynnas jag också av den nya industrialiserade journalistiken. Jag har ju precis nu skrivit en artikel om något och några jag har läst om på nätet utan att ha ens ha ringt ett samtal eller haft ett möte.  Fast jag kan ju inte säga att det känns perfekt.

Rätt att Karin Hübinette går, men varför fick Cecilia Bodström sitta kvar?

Avstängningen av programledaren Karin Hübinette i går sätter åter ljuset på politiseringen av svensk public service. Hon tvingas sluta eftersom hennes syster, moderat riksdagsledamot, fick jobbet som ny arbetsmarknadsminister. Eftersom hon jobbar med samhällsjournalistik på Agenda och Aktuellt kan det uppstå jäv.
År 2000 utsågs Thomas Bodström till justitieminister i en socialdemokratisk regering. Hans syster Cecilia Bodström, tvingades sluta som nyhetschef på Dagens Nyheter. Två år senare, efter att regeringen Persson blivit omvald och Thomas Bodström körde på som justitieminister, blev Cecilia Bodström kanalchef för public service-kanalen P1.
Både SVT och SR sätter stora delar av den politiska agendan och är avgörande kanaler i valrörelserna. Självklart kan inte ledande personer riskera att hamna i jävsituation.
På SVT är det alltså inte okej att jobba som reporter och ha en minister som syskon. På SR går det bra att bli ansvarig utgivare och kanalchef.
Kan detta ha att göra med att socialdemokraterna av hävd utser styret i SVT medan Folkpartiet gör detsamma med SR?

En halv miljon SD-klick på youtube – politisk tv-reklam i en chipspåse

Politisk tv-reklam har begått premiär i Sverige. Det var inngen lustfylld premiär på röda mattan precis. Filmerna som visas och inte visas framkallar snarare obehag.  En tumregel säger att säljande reklam i första hand ska vara omtryckt. Frågan är därför om den poltiska tv-reklamen gör jobbet och får väljarna att gå att rösta?

Låt oss göra det oortodoxa experimentet att vi jämför chipsmarknaden med valrörelsen med Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna i rollerna.

Moderaterna – OLW
Reklamfilm får gärna sticka ut, men framförallt den ska den vara omtyckt om den ska skapa sälj. Moderaterna försöker få till ett riktigt fredagsmys med sina filmer som visar på glädjen att ha ett jobb, inte glädjen av att jobba. Det framstår som roligare att äga chipspåsen än att äta chipsen.  Men filmerna förmedlar också att gemenskapen ett jobb kan innebära, är en fest. Tänket är rätt.

Men, om Moderaterna är OLW och de vill få Estrella die hards att byta sida, är det mer tveksamt om filmerna fungerar. Estrella-konsumenterna, alltså traditionella socialdemokrater, kan få svårt att känna sig hemma i Moderaternas glättiga filmer som är 100 procent latte och storstad.
Moderaterna har gjort misstagat att anlita Storåkers McCann, med den tidigare moderata ungdomsförbundaren Michael Storåkers som ordförande. Därmed har de anlitat sin trygga moderatbyrå som finns på promenadavstånd inom i det innersta av Stockholm city. Konstellationen reklambyrå – uppdragsgivare bildar en sfär som inte har närkontakt med Estrellaätarna.  Därför borde moderaterna ha anlitat en byrå som kunde ha skapat en genuin och trovärdig beskrivning av svenska arbetare.
Nu blir det i stället en von oben-lek med schabloner om hur sossar kanske har det. Filmerna skapar ett lätt obehag då de påminner lite om sovjetisk berättarestetik när nationens arbetare skulle hyllas. Hade moderaterna varit modigare hade de låtit arbetarna själva engagera sig i kampanjen med egna inspelningar från arbetsplatserna från byggfutt till vårdcentral. Eller i alla fall anlitat en byrå som hade kunnat tillför ett annat perspektiv än uppdragsgivaren.

Socialdemokraterna – Estrella
Estrella, det där märket som inte var först med solrosolja i chipsen, kämpar för att få tillbaka kontrollen över OLW. Men OLW, läs Moderaterna har tagit en position som är svår att utmana. De har mutat in positionen som ger fredagsmyset: vi levererar jobben som skapar glädje i en arbetsgemenskap, vi är ett arbetarparti.
Socialdemokraterna skapar då reklam som visar hur illa motståndaren sköter sig, hur dåliga de är på att skapa jobb för bleka, miserabla och klena ungdomar. Allt filmat i sann blek folkhemstristess à la Roy Andersson. Estrella försöker ta tillbaka förlorad mark genom att visa vilka konsekvenser konsumenterna av OLW kan råka ut för. Rätt sätt att sälja sina egna chips på? Nej. Och det borde byrån Acne ha haft koll på. Men det har de inte. För de är socialdemokraternas husbyrå och varken kund eller uppdragsgivare tycks ha inspirerat varandra. Ja, ni tänker nog som jag. Moderaterna och Socialdemokraterna borde ha bytt byrå med varandra.

Konsekvenserna av framförallt Estrellas, läs Socialdemokraternas kackiga insats, är att de två marknadsledarna försvagas och öppnar för utmanare som fiktiva Svenska Chips.

Sverigedemokraterna – Svenska Chips
Med två marknadsledare som fegar med sin reklam, öppnas möjligheter för Sverigedemokraterna. De är fullständiga nybörjare, men lyckas beställa en reklamfilm av hög kvalitet med en Åkerlundsk mardrömskänsla. Skapar filmen köpbenägenhet? Översatt i chipstermer försöker Sverigedemokraterna sälja sina chips genom att visa:
1. Det finns en budget, antingen för svenska gamla chips eller multinationella unga chips.
2. En blekskrämd pensionär som symboliserare köparen av svenska chips.
2. Pensionären kapptävlar med sin rulator mot framrusande multinationella varumärken.
3. Två röda nödbromsar, ett som bromsar import av chips. Ett annat som bromsar Svenska Chips.
4. Kunden får själv välja vilket handtag det ska dras i.

Sverigedemokraterna gör samma misstag som Socialdemokraterna och tänker inte på att skapa köplust för den egna produkten. Reklamen kritiserar systemet, men säger inget om fördelarna med Sverigedemokraterna för väljarna.  Nu räddas Sverigedemokraterna av TV4 som ger partiet den underdog-position som en utmanare på chipsmarknaden behöver.

Statistiken på youtube från i söndags kväll talar för sig själv:

1. Sverigedemokraternas reklamfilm: 449 020 visningar
2. Socialdemokraternas valfilm: 68 237 visningar
3. Moderaternas mest sedda valfilm: 34 951 visningar

Jan Scherman som agerar både vd och ansvarig utgivare av politisk reklam på TV4 kanske har gjort samma tjänst för Sverigedemokraterna som Aftonbladets chefredaktör Jan Helin gjorde när han förbjöd reklam för Sverigedemokraterna men i gengäld gav det främlingsfientliga partiet en helsida debattutrymme.
TV4s beslut är diskutabelt, kanalen har inga problem med att visa Comviqs omdiskuterade mobbing-reklam där en man kastas i container eller Svenska Spels reklam som visar hur löntagare idiotförklaras.
 
Så vilket parti skulle vara bäst på att sälja chips? Utan tvekan Moderaterna. Det kanske sitter i generna.

En extra fundering
Om Socialdemokraterna vill vända sig till närmare en halv miljon unga förstagångsväljarna, försöker Sverigedemokraterna slå an en ton hos runt  1,5 miljoner pensionärer. Moderaterna visar människor i yrkesför ålder, vilket borde vara dubbelt så många som pensionärer och förstagångsväljare tillsammans. Samma grupp människor som också lovas ytterligare jobbskatteavdrag för den kommande mandatperioden.

Public service = Political service

I DN Debatt onsdagen 14 juni, berättar Kent Asp, professor på JMG om hur politikerna oavsett partifärg sluter upp bakom public service. Jag är inte säker på vad Kent Asp vill ha sagt med debattartikeln, men jag tolkar den som att den poltitiska enigheten möjligen bromsar kreativiteten kring hur SVTs vikande tittarsiffror och finansieringen av publice service i stort ska utvecklas.

Kent Asp har gjort spaningen att moderaterna i och med kulturminister Lena Liljeroth Adelsson (m) som sista parti också har anslutit sig till public service-kramarna. Cecilia Stegö Chilo, betalade visserligen liksom undertecknad inte licensen. Likväl har hon så vitt jag vet alltid varit en anhängare av public service, även under sin korta tid som företrädare till Lena Liljeroth Adelsson. Hittills har jag inte träffat på en politiker som tycker public service ska avvecklas.

Så jag undrar om det verkligen handlar om politik. Är det inte snarare ett tvärpolitiskt etablissemang som håller ihop om, rentav lever i symbios med public service?   Ett etablissemang som behöver kanaler som bekräftar dem. Som behöver arenor att synas och verka i. Och arenor, det finns i både SR och SVT.
Ett exempel är Sveriges Radios program Sommar. Att göra ett sommarprogram för Sveriges Radio är så vördnadsfullt att inte ens näringslivets bad boy Jan Stenbeck kunde låta bli att göra ett.

SVTs nyhetsprogram, kulturprogram och debattprogram behöver varje etablissemangsperson av rang relatera till. Vad gäller prestige kan endast vissa program i TV4 mäta sig med SVTs Är du en del av etablissemanget kan du högaktningsfullt vända Rix FM och Kanal 5 ryggen, men när public service kallar då trycker du inte bort samtalet.

Det finns fler band mellan politiker och public service. Politiker är ett yrke som handlar om kunskapsöverföring, om vi nu ska använda ett lite neutralt ord än folkbildning. Public service uppdrag handlar också om kunskapsöverföring.

Politik är kampen om makt och i denna kamp spelar medierna ännu en avgörande roll. Den som har greppet över medierna har också närmast till makten. Politiker och politiska partier som medieägare har i Sverige varit en misslyckad kombination, med A-pressen som ett skräckinjagande exempel. Men det går att kontrollera utan att äga. Kanske är det också därför politikerna vurmar för public service. Ungefär lika stabilt som små grodorna till midsommar har makten över public service-kanalerna i högsta samförstånd delats mellan Socialdemokraterna som har kört SVT och borgerligheten som har haft kontrollen över SR.
SVTs två senaste styrelseordföranden heter Allan Larsson, tidigare finansminister (s) och Lars Enqvist, tidigare socialminister (s)
SRs förra styrelseordföranden heter Birgit Friggebo, tidigare bostadsminister (fp). Efterträdaren Ove Joanson bekände inte riktigt partifärg men hans utnämning av Folkpartiets tidigare partisekreterare Peter Örn till vd i SR år 2004 ger viss insikt om blocktillhörighet. Systemet byggde på att Socialdemokraterna nominerade kandidater till ordförandeposten i SVT och moderaterna till ordförandeposten i SR, som brukar hamna hos Folkpartiet.

Ansvaret för utnämningen av kandidater har under den nya regeringens mandatperiod flyttats från partierna till public service-bolagens ägarstiftelse som omgående tackade för kaffet och gav styrelseordförandeposten i SR till Agneta Dreber, givetvis folkpartist. Styrelseordförande i Utbildningsradion är för övrigt Folkpartiets förre partiledare Lars Leijonborg.

Vad vi får är ett politikeetablissemang  som bygger sina arenor, får sin livsluft och skapar framtida karriärvägar genom public service. Från allmänhetens tjänst till poltikernas. Political service i stället för public serivce.

Så Kent Asps tanke att politikerna sluter upp om public service känns inte alldeles fräsch. Däremot är det intressant att fundera över konsekvenserna av politiseringen.

* Politisk färg och inte i första hand kompetens avgör vem som ska leda ett public service-företag
* Utvecklingen går i stå när politikerna suktar efter jobb på SR och SVT i stället för att ständigt utmana och diskutera public service..
* SR och SVT tappar i trovärdighet när de är politiskt styrda.
* Reklamfinansierade medier riskerar att missgynnas när politikerna tar ett så tydligt parti för public service.

Läs även: Reklamradion och Sverige som medieland.

Reklamradion och Sverige som Medieland

Deltog i debatt om radions framtid under Politikerveckan i Almedalen. En stark deja vu-känsla inträdde. Sedan jag började skriva om medier och marknadsföring 1997 har det alltid varit kris hos reklamradion. En kris framkallad av dumma, dumma staten som inte förbättrar reklamradions villkor. Och det är sant. Reklamradion tvingas betala koncessionsavgifter på runt 20 procent av omsättningen. En skattskala som är vida högre än skatt på reklam i exempelvis dagspress som klarar sig undan med 3 procent, andra tidnignar med 8 procent. Sajter betalar ingen reklamskatt alls. Vissa tidnignar får press eller kulturstöd.

Den nya radio och tv-lagen som träder i kraft 1 augusti förändrar få saker för radion. Bland annat ska radiolicenserna sökas på nytt efter åtta år, nu via en sluten anbudsprocess. Detta som ett sista försök att stimulera mångfalden i reklamradion som har trots försök till poltiska regleringar har kommit att domineras av endast två stora internationella ägare, MTG och SBS som sänder ganska enhetlig radio som byggd på olika musikformat.

Medan debatten pågick kom jag att tänka på hur visionslös svensk politik för medier är jämfört med andra områden. Jordbruksminister Eskil Erlandsson (c) vill profilera Sverige som matland i världen. En tvärpolitisk samling vill att Sverige ska bli ett framstående forskningsland och den dåvarande forskningsministern Lars Leijonborg kämpande för att se till att 13-miljarder projektet, partikelacceleratorn ESS hamnade i Lund. Sverige ska vara popexportör, Sverige ska vara turistland, föregångare inom grön energi. Men medier?

Nej.

Ändå är Sverige ett kraftfullt land vad gäller medier. MTG och Metro har exporterat och byggt svenskt medieentreprenörskap i Europa, Asien, Afrika och Amerika. Spotify, Pirate Bay och Skype är svensk medieutveckling i frontlinjen. Bonnier är inte längre en enbart blågul monopolist utan alltmer en internationell utmanare med miljardinvesteringar i land annat den amerikanska tidskriftsmarknaden.

Jag undrar om det inte är här skon klämmer någonstans för Christer Modig, MTG och Staffan Rosell, SBS och alla andra radioter som år efter år kämpar för att få politikernas öron. För deras bransch går nog inte så dåligt som de vill ge sken av. Medan vi står där i Visby och svettas i solen inför en liten publikskara, räknar jag ut att reklamradion omsätter drygt 700 miljoner kronor på runt 300 personer. Drygt ett par miljoner per anställd. Hur många branscher klarar det?

Så vad vill reklamradiobranschen ha?

Politisk rättvisa och slippa de bestraffande koncessionsavgifterna, ja. Men de vill också ha ett politisikt erkännande för sina hundår av slit i det tysta.

Svensk medieindustri i stort skulle må mycket bättre om någon politiker skulle våga släppa public service-sargen och bygga en vision tillsammans med branschen om att profilera Sverige som Medieland. Helst en minister, men då behöver nog något departement få medier som särskilt ansvarsområde.

Idag ligger mediebranschens näringslivsfrågor på näringsdepartementet medan tillståndsgivning och innehållstänk ligger på kulturdepartementet. Kulturminister Lena Liljeroth Adelsson  brukar komma på Bonniers Stora journalistpris, men knappast tala sig varm för svenskt medieentreprenörskap.

Förutom möjligen Henrik von Sydow (m), Per Ankersjö (c) och kanske Fredrick Federley (c) visar få riksdagsmän ett genuint intresse för medier. Det är synd och konstigt att så få politiker profilerar sig på medier.

Svensk medieindustri är vital, het och dynamisk och borde förtjäna bättre. Vilken politiker vågar sätta Sverige som medieland på kartan?

Politikernas drev mot journalisterna

Ena dagen bränner hon 100 000 kronor och får journalisterna att skriva kubikmeter. Nästa dag deltar hon i en tv-debatt om att sätta gränser för journalisternas bevakning av politiker.  Gudrun Schyman är ett paradexempel på hur politiker och journalister lever i en ganska hycklande symbios.

Som alla kroppar som är tättförbundna krävs stora mängder energi för att skilja dem åt. I symbiosen mellan journalister och politiker är det drevet som skiljer kropparna åt. Och det är inte bara journalister som driver drev mot politiker. Det står tydligt i eftersvallet av arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins  avgång.

Ord står mot ord.  Få har fakta på bordet. Många är ändå snabba med att ha synpunkter. Sven Otto Littorin uppger att det är hans tre barn som har fått honom att fatta beslutet att avgå. Aftonbladet hävdar vid ett flertal tillfällen att Sven Otto Littorin avgick efter att ha konfronterats med uppgifter om ett brott som kan leda till fängelse.

Medierna var ovanligt snabba på att rannsaka sig själva och berätta hur de hade bevakat Sven Otto Littorin. Det beror förstås på att Sven Otto Littorin attackerat medierna med att mediernas bevakning av hans barn som skäl för avgången. Frågan var också aktuell för medierna, då pressetik och smutsiga kampanjer diskuteras flitigt under den pågående politikerveckan i Almedalen.

Anförda av Sven Otto Littorin skapade politikerna ett veritabelt drev mot journalisterna. ’
Flera medier dementerade att de hade jagat Sven Otto Littorins barn. Men politikernas drev fortsatte.
Förutom Gudrun Schyman deltog även politiker som justitieminister Beatrice Ask i drevet och pratade om mer restriktiva metoder för journalister. Sannolikt utan att kollat källor eller stämt av uppgifter, något som trots allt sitter i ryggmärgen på de medier som var föremål för politikernas drev.
Nästa dag kom Aftonbladet med fler detaljer om brottet som Sven Otto Littorin ska ha begått. Tidningen poängterade att brottet inte hade med barnen eller exfrun att göra, utan endast med Sven Otto Littorin själv.
Det var uppgifter som inte politikerna hade kontrollerat. Men borde ha kontrollerat. En toppolitiker sitter på en maktposition som skulle göra det klädsamt att hantera sanningen med i alla fall lika stor försiktighet som merparten av landets journalister gör.

Arbetslivspusslet starring von Sydow, Tellman, Leijonhufvud & Ståhl

Alla har vi våra olika livspussel. För oss som fanatiskt följer kommunikationsbranschens makthavare betyder livspusslet att pussla ihop alla tomma chefsstolar med passanda chefshäckar. Alltså bildligt talat. Arbetslivspusslet. Här:

Vd Ogilvy
Ingen ny kandidat har presenterats trots att den tidigare vdn Carola Määttä har lämnat byggnaden på Mäster Samuelsgatan 56 i Sthlm. Inget styrkebesked till rekryterarna.  Lutar åt en intern rekrytering, Cd Björn Ståhl och projektledare Håkan Karlsvärd leder byrån i dag och för varje dag som går blir det mer sannolikt att duon tar över permanent.

Chefredaktör på Resumé
Om chefredaktören på Sveriges malligaste reklamtidning stannar hemma från reklam-VM i Cannes för att lansera en bok som heter Rörmokaren och samtidigt startar en sajt om krogbranschen Cavling.se, ja, då är nog chefsstolen ganska ledig på Resumé. Vem vill ha jobbet på den pysande, pösande reklamsufflén? Kanske avhandlades det när Bonniers affärsutvecklare Pontus Schultz och chefen för affärsmagasinen Jonas von Hedeborg hinkade på Bistro Bohem i Sthlm förra tisdagen?
DNs avsatta reklambloggare Jonas Leijonhufvud söker jobb, men som dåvarande redaktionschef på Veckans Affärer har han redan fått sparken av Pontus Schultz. Pontus favorit är annars Leila el Sheriff, idag chef för VA.se. Realtids redaktionschef Olle Blomkvist suktar efter nytt jobb men törs Bonnier anställa en kille som har jobbat på idel olönsamma och skrotade projekt däribland Dagens IT och tidningen Z. En före detta reporterduo skulle kunna göra jobbet. Som affärsutvecklare på Bonniers tidskrifter kan den tidigare Resuméreportern Claes de Faire har lärt sig allt som behövs för att ta över efter sin förra chef, kanske tillsammans med hans tidigare parhäst Maria Lindholm. Webbchefen Tobias Rydergren hade varit den naturliga efterträdaren, men han fick jobb som pr-konsult på Weber Shandwick, kanske med hjälp av Claes de Faire som är tajt med byråns vd Christina Saliba. Hmm.

Vd Svenska Spel.
Efter att begått en omvänd teambuilding fick Svenska Spels vd Meta Persdotter gå förra veckan efter ett år på jobbet.  Frågan är om Anders Borg och Fredrik Reinfeldt ångar sin slughet som fick dem att sätta in Margareta Winberg som styrelseordförande? Nu fick de en chefscirkus.
Margareta Winberg (s) kanske anser att bolaget behöver en ny Jesper Kärrbrink, rutinerad mediechef på bland annat Bonnier och kanske den proffsigaste vdn Svenska Spel har haft. I så fall är Jonas Eriksson idag chef för Canal Plus ett alternativ. 
Eller varför inte Michael Porseryd, tidigare vd för Meter och chef inom MTG? Men han har redan fått ett nytt jobb, kanske återvänder han till MTG.
Den i jämtland boende Margareta Winberg kanske vill ha en jämtlänning på jobbet. Nå, sätt då in Per Sundberg grundare av produktionsbolaget OTW som bland annat stod bakom TV4 travprogram. Dessutom är han kompis med Jesper Kärrbrink.
En trygg lösning stavas Clas Tellman, casinochefen som lämnade Svenska Spel då han inte fick jobbet som vd. I dag är han pr-konsult på Hallvarsson & Halvarsson. Vad händer om Margareta Winberg bönbefaller honom att komma tillbaka?

Chef Aftonbladets ledarredaktion
Helle Klein slutar. Två teser: Om socialdemokraterna förlorar vaket, är jobbet vigt för partiets kommunikationschef Karin Pettersson, tidigare chefredaktör för Fokus. Om socialdemokraterna vinner valet, är ledarskribenten Katrin Kielos ett hett namn.  Fast sannolikt skulle Aftonbladet må bra av ett något mindre förutsägbart och knätofsigt alternativ, varför inte Vänsterpartiets kommunikationschef Jenny Lindahl Persson?

Chefredaktör Damernas Värld
Ebba von Sydow, har inget jobb efter bröllopsbestyren i SVT. Bonnier har ingen chefredaktör för sin tidning när Mona Johansson startar ett nytt projekt koncernen. Orkar Ebba och Bonnier två med varandra en runda till?

Politisk journalistik – profilering av varumärken och reportrar

På ett lunchseminarium ordnat av pr-byrån Hill & Knowlton berättade Thomas Bodström att han aldrig tidigare upplevt ett sådant mediedrev från den borgerliga pressen mot en socialdemokratisk statsministerkandidat som under denna valrörelse. Själva tillställningen, en pr-byrå, bjuder in en riksdagsledamot som berättar vad denna anser om medierna, är ett tecken i tiden i sig. Bortsett från detta, har Thomas Bodström en poäng. Pressen tar under denna valrörelse en starkare ställning för det ena eller andra laget på nyhetsplats än tidigare.

Thomas Bodström ansåg att det rör sig om ett storstadsfenomen på tidningar som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Expressen, medan landsortspressen förhåller sig mer neutrala i sin bevakning.  Särskilt Expressen och Aftonbladet är duktiga på att heja på sitt respektive lag.

Kolla till exempel utförande på Expressens
”Alliansen förbi de rödgröna”
Företrädare för moderaterna pratar. Ganska lång text.

Och

”De rödgröna vinner valet”
Ytterst spartansk text.

Det går också att googla
Expressen  ”Mona Sahlin”och Aftonbladet  ”Mona Sahlin”
eller
Expressen  ”Fredrik Reinfeldt” och Aftonbladet ”Fredrik Reinfeldt”

Idag slog Aftonbladet tillbaka och presenterade ”ORDERN: KROSSA MARIA” i pappersutgåvan.

Aftonbladet klipper ett parti ur frilansjournalisten Tonchi Percans bok där det framstår som om Svenska Dagbladets ledarredaktion har fått order från Moderaterna att ”angripa” miljöpartiets ledare. Se där, ett motförsök från Aftonbladet att bygga det rödgröna blocket. 

På frågan om varför redaktionerna jagar Mona Sahlin och socialdemokraterna, svarade Thomas Bodström att han inte riktigt visste och medierna har sin egen dramaturgi. Jag dristar mig att presentera ytterligare några teser:

Digital smältdegel
Ledarredaktioner och nyhetsredaktioner flyter samman i den digitala världen. Med sociala medier blir uppfattningen vagare om vad som är nyhet, skvaller eller åsikt. En ändrad statusrad hos en riksdagsledamot kan vara hett nyhetsstoff. Några twittermejl en folkstorm.

Profilering av krisande varumärken
Pressen, inte minst kvällspressen, har sedan en tid upplagekurvor som sluttar neråt.  Då blir det viktigare för respektive varumärken att knyta an till kärnmålgruppen, mer borgerlig i Expressens fall, mer röd i Aftonbladets. Därmed närmar sig politisk journalistik idrottsdito.

Mänsklig smältdegel
När alliansregeringen tillsattes följde ett lämmeltåg av pr-konsulter med. Pr-konsulter som har starka relationer med pressen. Alliansregeringen har sannolikt mer nära relationer med pressen, särskilt den liberala, än vad det rödgröna har. Det kan vara en förklaring till Thomas Bodströms spaning.

Profilering av politiska reportrar
Politiska nyhetsreportrar som Niklas Svensson, Expressen, har nått stjärnstatus och kan välja och vraka mellan toppjobben.  Reportrar som jobbar hårt med sin profil tenderar att hålla sig borta från dyngspridaren. Den kan stänka.  Bättre då att göra som Niklas Svensson och bjuda över Moderaternas kommunikationschef på en trevlig middag i Norra Hammarbyhamnen. Har vi en allians, eller?

Ytterligare bloggare som funderar kring Expressens bevakning av Mona Sahlin, här och här
Här funderar Expressens chefredaktör Thomas Mattsson runt ämnet.

Det nya slaget om det rörliga guldet

Rörlig bild är hetare än någonsin. Några exempel: 24 timmars videoklipp läggs ut på Youtube. Varje minut. Reklamintäkterna för webb-tv växte med 77 procent under 2009, enligt IRM. Sedan 1999 har svenskens snittittande per dygn ökat med 17 procent till 166 minuter.

Ni vet Klondyke-anekdoten. Det var inte guldgrävarna som blev rikast. Utan de som sålde spadarna. Kanske är det så för tv. Att det inte är aktörerna som producerar den rörliga bilden, halvglada produktionsbolag och glada amatörer, utan aktörerna som kan förpacka den rörliga bilden och aktörerna som kan distribuera den som har största chansen att tjäna guld.
 
Och vi som trodde tragglet om en plats i kabelnätet, marknätet eller satellit var uppgjort och klart av aktörer som Boxer, Canal Digital, Viasat och Com hem. Inte så. Två saker ritar om kartan igen. Internet och smarta telefoner. Båda skapar möjligheter för nya distributörer av rörlig bild. Operatörer som Tre, Tele2 och Telenor tar tv och rörlig bild rakt in i fickan på målgrupperna. På internet är det Youtube och tv-kanalerna själva som är kungar på distribution av rörlig bild. 

De senaste veckorna har vi sett exempel på hur olika aktörer försöker ta nya positioner i kampen om det rörliga guldet.
 
TV4s mobila ångest
TV4 säljer 35 procent av sitt innehav i betaltv-kanalen Canal Plus till Telenor till reapriset 787 miljoner kronor. TV4s vd Jan Scherman pratar om att ett tv-företag inte klarar sig på egen hand.

Tänkbart strategitänk: Jan Scherman behöver fördela dyrbara rättighetsinvesteringar på fler kanaler ut och har ångest för att ägarkoncernen Bonnier inte har någon mobil telekanal, vilket exempelvis MTG har via systerkoncernen Tele2.

* Eller hade Telenor som äger Canal Digital, en tung TV4-distributör, en köpoption som föll ut, kanske i utbyte mot förmånlig distribution för TV4?

Fundering: Kanske borde Bonnier ha köpt ägarandelar i en internationell telekom-koncern i stället för att lägga uppskattningsvis 2,5 miljarder på investeringar i tidskriftsförlagen Time Inc och World Publications i USA.

SVT vill ut i busken
Case: SVT och Stampen samarbetar. Stampen-bolaget Mkt media får distribuera SVTs lokaltv-nyheter.

Tänkbart strategitänk: Både SVT och lokalpressen ökar pressen på TV4 som skördar framgångar på med sitt lokaltv-bolag TV4 Sverige som ökade omsättningen med 3 procent till 492 miljoner kronor under 2009. SVT behöver behålla sina tittarpositioner och lokalpressen behöver behålla sina lokala annonsaffärer och sin lokala publik.

Fundering: Kan verkligen ett statligt kontrollerat publicservice-bolag skänka bort sitt innehåll till kommersiella aktörer?

Google vill in i familjebrasan
Google tar hjälp av Logitech och Sony till att bygga speciella Google-tv-apparater.

Tänkbart strategitänk: Google behöver få fart på affärerna i sin tv-kanal Youtube som förvärvades för 12 miljarder kronor år 2006. Genom att komma åt familjebrasan kan Google på ett mer kraftfullt sätt tävla om tv-annonsörernas pengar.

Fundering: Luktar inte projektet Microsoft à la 90-talet med Googles egentliga syfte att sprida operativsystemet Android till ytterligare plattformar förutom smarttelefonerna?