Rolf van den Brink

Zlatan och andra tjejvarumärken

Varumärkexperterna är eniga om att Zlatan är ett mycket maskulint varumärke. Bland vanligt folk är kvinnor betydligt mer positiva än män till produkter med varumärket Zlatan.

I den senaste pappersutgåvan av Dagens Media, berättar jag om en undersökning gjord bland 470 svenskar om hur varumärket Zlatan skulle kunna exploateras. Bakgrunden är att Zlatan Ibrahimovic har anlitat varumärkeschefen Mika Lepistö som ska prospektera vad fotbollsstjärnans varumärke kan användas till. Undersökningen genomförd av Straylight ger vissa svar.

Zlatan passar bäst för sportdryck, solglasögon och kalsonger anser folket utifrån de undersökningens möjliga alternativ. Undersökningen visar också att kvinnor är mer positiva till Zlatan-produkter än män.  Uppåt 60 procent av kvinnorna anser att Zlatan passar som kalsonger och after shave jämfört med under 40 procent av männen. Var tionde man tycker att Zlatan inte passar för någon produkt alls. Men varumärkesexperterna i artikeln är eniga. Zlatan är ett maskulint varumärke på gränsen till macho.

Så varför är männen förhållandevis negativa till Zlatan-produkter? Är det avundsjukt alfahanne-beteende? Är kvinnor generellt mer positiva till varumärken kopplade till personer?

Zlatan är förstås ett ohyggligt starkt varumärke. Samtidigt hur många idrottsmän har lyckats? Börje Salming har brejkat kalsonger. Björn Borg har licensierat ut sitt varumärke och i dag bygger det en framstående modekoncern. Tomas Brolin och Martin Dalin försöker. Också de grymmaste personliga varumärkena tycks svåra att produktifiera. Det kan naturligtvis bero på att stjärnorna startar för sent och inte gör jobbet professionellt. Eller också krävs så mycket utveckling och marknadsföring att det personliga varumärket inte bär projektet. Zlatan gör uppenbarligen ett seriöst försök. Ska någon kunna lyckas starta ett nytt Björn Borg är ligger Zlatan bra till.

Eller behövs det kvinna för jobbet? Om nu kvinnor är mer intresserade av produkter byggda efter personliga varumärken. Startfältet är öppet. Jag kan inte komma på någon svensk kvinnlig idrottsstjärna som har byggt ett varumärke som lever vidare utanför idrottens värld. Men det finns ett svenskt tjejvarumärke som har minst lika bra chanser som Zlatan. Varumärket heter Annika som i Annika Sörenstam och bygget har visst redan börjat.

SJ-chefen på räls -bilden som räckte hela sommaren

Jag kan inte släppa den. Jag frossar i den. Bilden av SJ-chefen som ligger och putsar rälsen på Dagens Industris prestigemagasin DI Weekends omslag.

Han ligger där stora huvudet på rälsen och putsar rälsen. Dagen tycks stekhet. Rälsen böjs liksom i solkurvor. Det är några veckor före Pride och vippan som SJ-chefen putsar rälsen med har regnbågens färger. Det är en sådan vippa som går att köpa i butiker för några tior. Färgerna speglarsig som regnbåde i den blanka rälsen.

Bilden publicerades 30 juli. Sommaren har snart gått. Jag tittar på bilden nästan varje dag.

Fotografen Joey Abrait måste utnyttjat alla argument i världen för att få SJs vd Jan Forsberg att gå ut och lägga sig på rälsen.

Eller var han och SJ i så stort behov av positiv publicitet att han godtog det rakt av? Eller hoppas SJ locka affärsresenärer som läser magasinet. Eller söker karln jobb?

De blev inte glada på Trafikverket. De blev rasande. I Aftonbladet. Säkerhetsarbete till spillo genom att visa en bild på en person på räls. SJ-chefen.

Jan Forsberg berättar för Aftonbladet att bilden togs inne på SJs verkstadsområde på Hagalund i Sthlm. Kanske där de reparerar alla trasiga X2000-tåg.

Bilden väcker frågor.

Varför putsar SJ-chefen rälsen? Den sköts väl av Banverket och inte behöver SJ-chefen putsa rälsen åt andra? I alla fall inte med en HBT-vippa.
Kan de vara nöjda på SJ med att se sin chef ligga med huvudet suicidalt plågat på stekhet järnvägsräls?

Det är bilden av hur mediedramaturgin möter verkligheten och hur skevt det kan bli. Vanliga människor blir strandade i syretomma tågkupéer i timmar medan det glassiga magasinets redaktörer excellerar i revyrubbar som ”VETERANSIMMAREN PALLAR FORTFARANDE” och VINGARNA BÄR MEN AUDI NÅR INTE HÖJDERNA”. Och i detta nummer till denna bild: SJ-CHEFEN PUTSAR PÅ RYKTET.

Det är bilden av ett statligt företag som låter sin vd göra tragisk narr av sig själv. Skulle ett privat bolag som omsätter påt tio miljarder lägga ut sin vd på räls med dammvippa? Vad säger en sådan bild om hur företaget drivs?

Det är bilden som visualiserar pr-tänket. Tillsammans skapar medieproducenter och kommunikatörer en egen verklighet. Vuxna barns professionella dagislek. För oss som kommunicerar behöver aldrig något vara riktigt på riktigt.  Vi kan alltid vara barn och alltid få betalt för det. Om det så ska kosta en SJ-vds karriär och rykte.

Det är en bild som räckte hela sommaren. En förbannat konstig bild. Men bra.

Public service = Political service

I DN Debatt onsdagen 14 juni, berättar Kent Asp, professor på JMG om hur politikerna oavsett partifärg sluter upp bakom public service. Jag är inte säker på vad Kent Asp vill ha sagt med debattartikeln, men jag tolkar den som att den poltitiska enigheten möjligen bromsar kreativiteten kring hur SVTs vikande tittarsiffror och finansieringen av publice service i stort ska utvecklas.

Kent Asp har gjort spaningen att moderaterna i och med kulturminister Lena Liljeroth Adelsson (m) som sista parti också har anslutit sig till public service-kramarna. Cecilia Stegö Chilo, betalade visserligen liksom undertecknad inte licensen. Likväl har hon så vitt jag vet alltid varit en anhängare av public service, även under sin korta tid som företrädare till Lena Liljeroth Adelsson. Hittills har jag inte träffat på en politiker som tycker public service ska avvecklas.

Så jag undrar om det verkligen handlar om politik. Är det inte snarare ett tvärpolitiskt etablissemang som håller ihop om, rentav lever i symbios med public service?   Ett etablissemang som behöver kanaler som bekräftar dem. Som behöver arenor att synas och verka i. Och arenor, det finns i både SR och SVT.
Ett exempel är Sveriges Radios program Sommar. Att göra ett sommarprogram för Sveriges Radio är så vördnadsfullt att inte ens näringslivets bad boy Jan Stenbeck kunde låta bli att göra ett.

SVTs nyhetsprogram, kulturprogram och debattprogram behöver varje etablissemangsperson av rang relatera till. Vad gäller prestige kan endast vissa program i TV4 mäta sig med SVTs Är du en del av etablissemanget kan du högaktningsfullt vända Rix FM och Kanal 5 ryggen, men när public service kallar då trycker du inte bort samtalet.

Det finns fler band mellan politiker och public service. Politiker är ett yrke som handlar om kunskapsöverföring, om vi nu ska använda ett lite neutralt ord än folkbildning. Public service uppdrag handlar också om kunskapsöverföring.

Politik är kampen om makt och i denna kamp spelar medierna ännu en avgörande roll. Den som har greppet över medierna har också närmast till makten. Politiker och politiska partier som medieägare har i Sverige varit en misslyckad kombination, med A-pressen som ett skräckinjagande exempel. Men det går att kontrollera utan att äga. Kanske är det också därför politikerna vurmar för public service. Ungefär lika stabilt som små grodorna till midsommar har makten över public service-kanalerna i högsta samförstånd delats mellan Socialdemokraterna som har kört SVT och borgerligheten som har haft kontrollen över SR.
SVTs två senaste styrelseordföranden heter Allan Larsson, tidigare finansminister (s) och Lars Enqvist, tidigare socialminister (s)
SRs förra styrelseordföranden heter Birgit Friggebo, tidigare bostadsminister (fp). Efterträdaren Ove Joanson bekände inte riktigt partifärg men hans utnämning av Folkpartiets tidigare partisekreterare Peter Örn till vd i SR år 2004 ger viss insikt om blocktillhörighet. Systemet byggde på att Socialdemokraterna nominerade kandidater till ordförandeposten i SVT och moderaterna till ordförandeposten i SR, som brukar hamna hos Folkpartiet.

Ansvaret för utnämningen av kandidater har under den nya regeringens mandatperiod flyttats från partierna till public service-bolagens ägarstiftelse som omgående tackade för kaffet och gav styrelseordförandeposten i SR till Agneta Dreber, givetvis folkpartist. Styrelseordförande i Utbildningsradion är för övrigt Folkpartiets förre partiledare Lars Leijonborg.

Vad vi får är ett politikeetablissemang  som bygger sina arenor, får sin livsluft och skapar framtida karriärvägar genom public service. Från allmänhetens tjänst till poltikernas. Political service i stället för public serivce.

Så Kent Asps tanke att politikerna sluter upp om public service känns inte alldeles fräsch. Däremot är det intressant att fundera över konsekvenserna av politiseringen.

* Politisk färg och inte i första hand kompetens avgör vem som ska leda ett public service-företag
* Utvecklingen går i stå när politikerna suktar efter jobb på SR och SVT i stället för att ständigt utmana och diskutera public service..
* SR och SVT tappar i trovärdighet när de är politiskt styrda.
* Reklamfinansierade medier riskerar att missgynnas när politikerna tar ett så tydligt parti för public service.

Läs även: Reklamradion och Sverige som medieland.

Reklamradion och Sverige som Medieland

Deltog i debatt om radions framtid under Politikerveckan i Almedalen. En stark deja vu-känsla inträdde. Sedan jag började skriva om medier och marknadsföring 1997 har det alltid varit kris hos reklamradion. En kris framkallad av dumma, dumma staten som inte förbättrar reklamradions villkor. Och det är sant. Reklamradion tvingas betala koncessionsavgifter på runt 20 procent av omsättningen. En skattskala som är vida högre än skatt på reklam i exempelvis dagspress som klarar sig undan med 3 procent, andra tidnignar med 8 procent. Sajter betalar ingen reklamskatt alls. Vissa tidnignar får press eller kulturstöd.

Den nya radio och tv-lagen som träder i kraft 1 augusti förändrar få saker för radion. Bland annat ska radiolicenserna sökas på nytt efter åtta år, nu via en sluten anbudsprocess. Detta som ett sista försök att stimulera mångfalden i reklamradion som har trots försök till poltiska regleringar har kommit att domineras av endast två stora internationella ägare, MTG och SBS som sänder ganska enhetlig radio som byggd på olika musikformat.

Medan debatten pågick kom jag att tänka på hur visionslös svensk politik för medier är jämfört med andra områden. Jordbruksminister Eskil Erlandsson (c) vill profilera Sverige som matland i världen. En tvärpolitisk samling vill att Sverige ska bli ett framstående forskningsland och den dåvarande forskningsministern Lars Leijonborg kämpande för att se till att 13-miljarder projektet, partikelacceleratorn ESS hamnade i Lund. Sverige ska vara popexportör, Sverige ska vara turistland, föregångare inom grön energi. Men medier?

Nej.

Ändå är Sverige ett kraftfullt land vad gäller medier. MTG och Metro har exporterat och byggt svenskt medieentreprenörskap i Europa, Asien, Afrika och Amerika. Spotify, Pirate Bay och Skype är svensk medieutveckling i frontlinjen. Bonnier är inte längre en enbart blågul monopolist utan alltmer en internationell utmanare med miljardinvesteringar i land annat den amerikanska tidskriftsmarknaden.

Jag undrar om det inte är här skon klämmer någonstans för Christer Modig, MTG och Staffan Rosell, SBS och alla andra radioter som år efter år kämpar för att få politikernas öron. För deras bransch går nog inte så dåligt som de vill ge sken av. Medan vi står där i Visby och svettas i solen inför en liten publikskara, räknar jag ut att reklamradion omsätter drygt 700 miljoner kronor på runt 300 personer. Drygt ett par miljoner per anställd. Hur många branscher klarar det?

Så vad vill reklamradiobranschen ha?

Politisk rättvisa och slippa de bestraffande koncessionsavgifterna, ja. Men de vill också ha ett politisikt erkännande för sina hundår av slit i det tysta.

Svensk medieindustri i stort skulle må mycket bättre om någon politiker skulle våga släppa public service-sargen och bygga en vision tillsammans med branschen om att profilera Sverige som Medieland. Helst en minister, men då behöver nog något departement få medier som särskilt ansvarsområde.

Idag ligger mediebranschens näringslivsfrågor på näringsdepartementet medan tillståndsgivning och innehållstänk ligger på kulturdepartementet. Kulturminister Lena Liljeroth Adelsson  brukar komma på Bonniers Stora journalistpris, men knappast tala sig varm för svenskt medieentreprenörskap.

Förutom möjligen Henrik von Sydow (m), Per Ankersjö (c) och kanske Fredrick Federley (c) visar få riksdagsmän ett genuint intresse för medier. Det är synd och konstigt att så få politiker profilerar sig på medier.

Svensk medieindustri är vital, het och dynamisk och borde förtjäna bättre. Vilken politiker vågar sätta Sverige som medieland på kartan?

Arbetslivspusslet starring von Sydow, Tellman, Leijonhufvud & Ståhl

Alla har vi våra olika livspussel. För oss som fanatiskt följer kommunikationsbranschens makthavare betyder livspusslet att pussla ihop alla tomma chefsstolar med passanda chefshäckar. Alltså bildligt talat. Arbetslivspusslet. Här:

Vd Ogilvy
Ingen ny kandidat har presenterats trots att den tidigare vdn Carola Määttä har lämnat byggnaden på Mäster Samuelsgatan 56 i Sthlm. Inget styrkebesked till rekryterarna.  Lutar åt en intern rekrytering, Cd Björn Ståhl och projektledare Håkan Karlsvärd leder byrån i dag och för varje dag som går blir det mer sannolikt att duon tar över permanent.

Chefredaktör på Resumé
Om chefredaktören på Sveriges malligaste reklamtidning stannar hemma från reklam-VM i Cannes för att lansera en bok som heter Rörmokaren och samtidigt startar en sajt om krogbranschen Cavling.se, ja, då är nog chefsstolen ganska ledig på Resumé. Vem vill ha jobbet på den pysande, pösande reklamsufflén? Kanske avhandlades det när Bonniers affärsutvecklare Pontus Schultz och chefen för affärsmagasinen Jonas von Hedeborg hinkade på Bistro Bohem i Sthlm förra tisdagen?
DNs avsatta reklambloggare Jonas Leijonhufvud söker jobb, men som dåvarande redaktionschef på Veckans Affärer har han redan fått sparken av Pontus Schultz. Pontus favorit är annars Leila el Sheriff, idag chef för VA.se. Realtids redaktionschef Olle Blomkvist suktar efter nytt jobb men törs Bonnier anställa en kille som har jobbat på idel olönsamma och skrotade projekt däribland Dagens IT och tidningen Z. En före detta reporterduo skulle kunna göra jobbet. Som affärsutvecklare på Bonniers tidskrifter kan den tidigare Resuméreportern Claes de Faire har lärt sig allt som behövs för att ta över efter sin förra chef, kanske tillsammans med hans tidigare parhäst Maria Lindholm. Webbchefen Tobias Rydergren hade varit den naturliga efterträdaren, men han fick jobb som pr-konsult på Weber Shandwick, kanske med hjälp av Claes de Faire som är tajt med byråns vd Christina Saliba. Hmm.

Vd Svenska Spel.
Efter att begått en omvänd teambuilding fick Svenska Spels vd Meta Persdotter gå förra veckan efter ett år på jobbet.  Frågan är om Anders Borg och Fredrik Reinfeldt ångar sin slughet som fick dem att sätta in Margareta Winberg som styrelseordförande? Nu fick de en chefscirkus.
Margareta Winberg (s) kanske anser att bolaget behöver en ny Jesper Kärrbrink, rutinerad mediechef på bland annat Bonnier och kanske den proffsigaste vdn Svenska Spel har haft. I så fall är Jonas Eriksson idag chef för Canal Plus ett alternativ. 
Eller varför inte Michael Porseryd, tidigare vd för Meter och chef inom MTG? Men han har redan fått ett nytt jobb, kanske återvänder han till MTG.
Den i jämtland boende Margareta Winberg kanske vill ha en jämtlänning på jobbet. Nå, sätt då in Per Sundberg grundare av produktionsbolaget OTW som bland annat stod bakom TV4 travprogram. Dessutom är han kompis med Jesper Kärrbrink.
En trygg lösning stavas Clas Tellman, casinochefen som lämnade Svenska Spel då han inte fick jobbet som vd. I dag är han pr-konsult på Hallvarsson & Halvarsson. Vad händer om Margareta Winberg bönbefaller honom att komma tillbaka?

Chef Aftonbladets ledarredaktion
Helle Klein slutar. Två teser: Om socialdemokraterna förlorar vaket, är jobbet vigt för partiets kommunikationschef Karin Pettersson, tidigare chefredaktör för Fokus. Om socialdemokraterna vinner valet, är ledarskribenten Katrin Kielos ett hett namn.  Fast sannolikt skulle Aftonbladet må bra av ett något mindre förutsägbart och knätofsigt alternativ, varför inte Vänsterpartiets kommunikationschef Jenny Lindahl Persson?

Chefredaktör Damernas Värld
Ebba von Sydow, har inget jobb efter bröllopsbestyren i SVT. Bonnier har ingen chefredaktör för sin tidning när Mona Johansson startar ett nytt projekt koncernen. Orkar Ebba och Bonnier två med varandra en runda till?

Politisk journalistik – profilering av varumärken och reportrar

På ett lunchseminarium ordnat av pr-byrån Hill & Knowlton berättade Thomas Bodström att han aldrig tidigare upplevt ett sådant mediedrev från den borgerliga pressen mot en socialdemokratisk statsministerkandidat som under denna valrörelse. Själva tillställningen, en pr-byrå, bjuder in en riksdagsledamot som berättar vad denna anser om medierna, är ett tecken i tiden i sig. Bortsett från detta, har Thomas Bodström en poäng. Pressen tar under denna valrörelse en starkare ställning för det ena eller andra laget på nyhetsplats än tidigare.

Thomas Bodström ansåg att det rör sig om ett storstadsfenomen på tidningar som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Expressen, medan landsortspressen förhåller sig mer neutrala i sin bevakning.  Särskilt Expressen och Aftonbladet är duktiga på att heja på sitt respektive lag.

Kolla till exempel utförande på Expressens
”Alliansen förbi de rödgröna”
Företrädare för moderaterna pratar. Ganska lång text.

Och

”De rödgröna vinner valet”
Ytterst spartansk text.

Det går också att googla
Expressen  ”Mona Sahlin”och Aftonbladet  ”Mona Sahlin”
eller
Expressen  ”Fredrik Reinfeldt” och Aftonbladet ”Fredrik Reinfeldt”

Idag slog Aftonbladet tillbaka och presenterade ”ORDERN: KROSSA MARIA” i pappersutgåvan.

Aftonbladet klipper ett parti ur frilansjournalisten Tonchi Percans bok där det framstår som om Svenska Dagbladets ledarredaktion har fått order från Moderaterna att ”angripa” miljöpartiets ledare. Se där, ett motförsök från Aftonbladet att bygga det rödgröna blocket. 

På frågan om varför redaktionerna jagar Mona Sahlin och socialdemokraterna, svarade Thomas Bodström att han inte riktigt visste och medierna har sin egen dramaturgi. Jag dristar mig att presentera ytterligare några teser:

Digital smältdegel
Ledarredaktioner och nyhetsredaktioner flyter samman i den digitala världen. Med sociala medier blir uppfattningen vagare om vad som är nyhet, skvaller eller åsikt. En ändrad statusrad hos en riksdagsledamot kan vara hett nyhetsstoff. Några twittermejl en folkstorm.

Profilering av krisande varumärken
Pressen, inte minst kvällspressen, har sedan en tid upplagekurvor som sluttar neråt.  Då blir det viktigare för respektive varumärken att knyta an till kärnmålgruppen, mer borgerlig i Expressens fall, mer röd i Aftonbladets. Därmed närmar sig politisk journalistik idrottsdito.

Mänsklig smältdegel
När alliansregeringen tillsattes följde ett lämmeltåg av pr-konsulter med. Pr-konsulter som har starka relationer med pressen. Alliansregeringen har sannolikt mer nära relationer med pressen, särskilt den liberala, än vad det rödgröna har. Det kan vara en förklaring till Thomas Bodströms spaning.

Profilering av politiska reportrar
Politiska nyhetsreportrar som Niklas Svensson, Expressen, har nått stjärnstatus och kan välja och vraka mellan toppjobben.  Reportrar som jobbar hårt med sin profil tenderar att hålla sig borta från dyngspridaren. Den kan stänka.  Bättre då att göra som Niklas Svensson och bjuda över Moderaternas kommunikationschef på en trevlig middag i Norra Hammarbyhamnen. Har vi en allians, eller?

Ytterligare bloggare som funderar kring Expressens bevakning av Mona Sahlin, här och här
Här funderar Expressens chefredaktör Thomas Mattsson runt ämnet.

Är jag galen eller varför förstår jag mig inte på Bonnier och Sprite?

Har du varit med om den, känslan av att vara en idiot för att man inte fattar det alla andra uppenbarligen gör? Du tänker instinktivt inåt, felsöker dig själv, men vänta nu, skulle de andra kunna vara idioter och du själv är den klarsynte. 

Tre saker förra veckan fick mig att känna mig som en idiot.

Galet 1 – Försäljning av morsan ska sälja Sprite.

På Sellyourmother.se blir ordspråket ”jag skulle sälja min morsa…” digital verklighet Detta ska öka försäljningen av Sprite, vilket kan tyckas något obegripligt.
Jag förstår tänket. På Coca-Cola s nordiska huvudkontor i Köpenhamn kommer kommunikationsavdelningen på att inget har gjorts för att stödja försäljningen av Sprite sedan Sprite Zero lanserades under parollen No sugar, no bullshit.

Så fram med något som ger avtryck, har attityd, ja vi visar att vi vågar säga sanningen. Målgrupp 14-19 år.

Reklambyrå Saatchi i Köpenhamn.Webbyrå Wunderman.  Första delen av kampanjen hänvisade via radio och utomhus till sajten utan att avslöja avsändaren, sååå 00-tal.
På sajten ska målgruppen lägga upp bilder av sin mamma som poängsätts. Alla som deltar får en Sprite. Mammorna tävlar om att bli skickade på en spa-weekend. Pratar med svenska Coca-Colas produktansvariga Fredrik Öberg om detta. Kampanjen har gett ”superbra gensvar” i Danmark, berättar han.

Men varför inte ta i ordentligt och sälja sin pappa?

”Mamma är mer top of mind och relationen till mamma är mer komplex”.

Ju mer jag tänker på det, finns det något krångligare sätt att sälja läsk på än Coca-colas nya kommunikation för Sprite? Produkter utan story, kanske kräver komplext berättande? Storytelling 2.0. Det finns ingen story. Berätta den.

 
Galet2 – Bonnier blundar när översteprästen predikar i annan kyrka
Resumé är inte längre en tidning. Det är en bibel för alla som jobbar med reklam och medier. Chefredaktör Viggo Cavling utropar  sig till ”överstepräst”. Ganska galet som affärsidé. Elle när tjänade kyrkan pengar sist?
Dessutom startar Viggo Cavling en sajt för turistnäringen, Cavling.se tillsammans med mediepersonligheten Henrik Frenkel. Bra jobbat. Men hur tänker Resumés ägare Bonnier? Ska chefredaktö…förlåt överstprästen för en tidning som bevakar mediebranschen själv driva en mediekanal 20 procent av arbetstiden? Hur ska Resumés redaktion kunna sköta bevakningen av Cavling och Frenkels affärer överhuvudtaget? Det är samma omöjliga situation som om Privata Affärers chefredaktör Per Hammarlund skulle vara huvudägare i ett företag på en börslista.  Eller som om Veckorevyns chefredaktör Louise Bratt drev en tvålfabrik.
Tyder detta på att familjen Bonnier inte anser att Resumé gör ett viktigt jobb som mediegranskare? Eller (varning) låt oss rulla ut hela konspirationspaletten. Henrik Frenkel är nära vän med Jeanette Bonnier, Bonnier-koncernens huvudägare. Det kan ju räcka för att Viggo ska få driva medieföretag och granska dem på samma gång. 
 

Galet3 – Lars får på skallen – Lars dravlar
Lars Vilks får stryk när han föreläser på Uppsala Universitet. ”Han fick precis som han ville”, skriver Lars Lindström, kolumnist i Expressen. ”Även om han aldrig kommer att erkänna det”. Lars Lindström driver tesen att Lars Vilks med sin föreläsning ”är ute efter att skapa ett konstverk”. Han skriver som om han var på plats Uppsala, men ovanför byline står det STOCKHOLM.
Han är tvärsäker på sin tes, men verkar inte ha något på fötterna. Har han pratat med konstnären? Har han någon kontakt med verkligheten bortom lantstället? Så kryddar han anrättningen med ett skrämt barn som vill bli ”lyft, kramad och tröstad”. Jag förstår inte varför Expressen bränner 1,5 spalt fint nyhetsutrymme på detta dravel från åskådarplats. Det kan väl aldrig vara billig sidfylla? När jag tänker efter lite till, inser jag att jag aldrig någonsin har förstått varför Lars Lindström skriver krönikor i Expressen. Kan inte komma på någon som gjort intryck. Däremot kan jag se hans vertikala skäggstreck framför mig vilken sekund som helst under dygnet. Galet.

När jag tänker ännu lite mer inser jag att jag verkligen är en idiot som har ägnat en timme att skriva detta, plus göra bilden på skäggsvampen utan att ha gjort någon research själv heller. Skvatt galet.

MTG och Schibsted står starkare mot Google än Bonnier

Är det svensk neutralitetspolitik som gäller? Ska riket försvaras med allierade? Eller ska det rentav samarbetas med fienden? På Bonnier-koncernens digitala säljbolag Binks hemsida utropas Google till huvudfienden.

”Det är dags att se Google som vår huvudkonkurrent på annonsmarknaden”, går det att läsa där.

Samtidigt tar Bonniers tv-kanal TV4 in Googles Sverige-vd Stina Honkamaa i styrelsen, något som i och för sig kan behövas för att lätta upp i mansdominansen, inte minst på tv-kanalens säljavdelning, lite mer här.
 
Värvningen av Stina Honkamma tyder på att Bonnier sannolikt inte har en gemensam syn på hur Google ska betraktas och hanteras.  Inte så konstigt. Med ett Google som kommer att omsätta runt 1,5 miljarder kronor i Sverige i år, har de svenska och nordiska medieaktörerna för första gången fått en kraftfull global aktör som konkurrent. En i sann bemärkelse global aktör, Google är ju i stort sett samma sak i alla demokratiska länder. Google vill rentav komma åt Bonniers heligaste heliga, böckerna,läs här. Utvecklingen kanske kan jämföras med när de lokala mustbryggerierna fick in Coca-cola på hemmaplan. Och det kommer Pepsi också. Med över 400 miljoner medlemmar globalt, kommer Facebook också att knapra på kommunikationsbudgetar tidigare öronmärkta åt svenska medieägare.

Google hanterar information spridd av individer via internet. Facebook hanterar relationer mellan individer på internet. Traditionella medier hanterar relationer till målgrupper. I en artikel i dagens utgåva av Dagens Media skriver jag om hur konsumenterna i allt större utsträckning tar sina köpbeslut via internet, via research som leder till avslut i den analoga världen, eller via helt digitala köpprocesser.  Sammantaget innebär det Google och Facebook har hamnat närmare konsumenternas köpbeslut än de tradtioenalla medierna, som ju ofta agerar inkastare via annonser till butiker.
 
Hur är då de nordiska mediekoncernerna rustade för att möta konsumenternas nya köpbeteenden och konkurrensen från Google och snart även Facebook?
Schibsted brukar nämnas som rentav världsledande när det gäller digitala intäkter. Den norska koncernen koncentrerar sig på digitala radannonser som exempelvis blocket, men även ökade annonsaffärer och redaktionella samarbeten. Närmare 20 procent av Schibsteds omsättning på 16 miljarder kronor år 2009 kommer från online.

MTG burklar förknippas med gammeldax ”ång-tv”. Det är inte hela sanningen. Koncernen omsatte år 2009 omsättningen till drygt 14 miljarder är därmed på väg att gå förbi Schibsted i storlek. Men det handlar inte bara om tv. 16 procent av omsättningen, 2,3 miljarder kronor kommer från e-handel i bolag som Cdon. 

Bonniers bolag Bink ska sköta koncernens digitala intäkter och affärsutveckling. Målet är att hämta hem 600 miljoner kronor per år via affärer för affärsområden som dagspress (DN, Expressen, Sydsvenskan), tv (TV4), affärspress (DI) och tidskrifter (Ilike). Utöver det omsätter Bonnier uppskattningsvis 500 miljoner kronor per år via sitt ägande i den digitala bokhandeln Adlibris.

Bink och Adlibris är sannolikt Bonniers största digitala framtida affärer. Bonniers digitala intäkter ligger sannolik under 1,5 miljarder kronor år 2009 på en omsättning 31 miljarder kronor, alltså 5 procent. Bonnierligger inte bara efter MTG och Schibsted vad gäller digitala intäkter utan också längre bort från konsumenternas köpbeslut. Schibsteds digitala radannonser ligger så nära ett köpbeslut kan tas. MTG har som strategi att äga den digitala butiken där kunderna handlar.

Ledningen på Bonniers huvudkontor på Kungsgatan i Sthlm, ägnar antagligen mycket tankekraft åt att hitta en hållbar strategi för digitala intäkter. Spännande att se vad de kommer fram till.

Analogt brus – tio betraktelser

Det digitala överutbudets myller, skapar extra klarhet i gatans brus. Det analoga brus vi tidigare upplevde som färgernas kaos framstår som avskalat, entonigt och sakralt i jämförelse med det vi skapar genom att trycka på några knappar på den digitala enheten i fickan.  Som om det digitala bruset är universum, medan det analoga är planeten, vår planet, på den vi trampar oss fram genom vardagen.
I detta valv av relativ tomhet blir klottret tydligt, får den utskrivna papperslappen betydelse blir skyltfönstret ett altare.

Här är tio sätt att synas som jag inte hade noterat för tio år sedan då det digitala bruset inte existerade. Soundtrack, den perfekta skärningspunkten mellan digitalt och analogt: MGMT – Lady Dada’s Nightmare.


Två lite för långa tejpbitar skapar känslan av spontant uppror. Kopplingen till en blogg  antyder ett försök till en mer utstuderad kampanj. Vem ligger bakom? Upprörda amatörer eller varumärke som vill skapa underdogbuzz?

Reklambyrån Åkestam Holst har fått betalt av Pressbyrån för att döpa om den till efter vad den levererar. Här har reklamkreatörerna tänkt på korv. Tänk om Pressbyrån hade levererat reklam. Då hade Åkestam kunnat göra en skylt med texten Reklambyrån.

Varför ska varorna visas innanför skyltfönstret när de kan väcka mer uppmärksamhet på utsidan?   Weekday tar i för att sticka ut i det analoga bruset. Kanske mer än nödvändigt.

Det finns inget budskap som inte kan förtydligas med en tuschpenna. Här har respondenterna inte gått i gång på en klent klädd kvinnokropp utan på kolesterolet i smoothien. Om det inte är ett knep från annonsören Freya http://www.freyalingerie.com/är budskapet tydligt. Farligare vara fet än lättklädd.

Ett A4-ark i snön. En plastpåse som fladdrar förbi. Behöver kommunikation vara mer komplicerad än så här?

Ja, öh, grattis skidlandslaget till alla OS-guld. Och grattis VW som sponsrade.

Det dryper raseri av butiksägarnas i Västerås aktion mot fastighetsjätten Boltbee – som är det ”värsta som hänt småföretagare i Västerås och resten av Sverige”.  Det enkla uttrycket är svårt att få lika effektfullt digitalt, men går det att längre att skapa analoga uppror?

Unilever tycker att smuts är bra. Men visar ett sterilt akvarium med plastväxter och Via-produkter i en utomhustavla.  Eloge till reklambyrån som lyckades fakturera för den kullerbyttan.

En kampanj som med hjälp av finurligt copy ska rensa i ljudbruset. Det blir många bokstäver. Det kan bli många fina reklampriser också.

Mediebyrån Tre Kronor sålde sig till den danska reklambyrån Bark, här. Detta behövde berättas för marknadscheferna som ska köpa byråns tjänster. Jag kan se Tre Kronors grundare Niklas Fröberg bustejpa upp en liten lapp på toaletten på Clarion på Söder i Sthlm. Jag kan se marknadscheferna som besökte den Stora annonsördagen stå och kissa där också och begrunda att Danmark köper Tre Kronor.