Rolf van den Brink

Rätt att Karin Hübinette går, men varför fick Cecilia Bodström sitta kvar?

Avstängningen av programledaren Karin Hübinette i går sätter åter ljuset på politiseringen av svensk public service. Hon tvingas sluta eftersom hennes syster, moderat riksdagsledamot, fick jobbet som ny arbetsmarknadsminister. Eftersom hon jobbar med samhällsjournalistik på Agenda och Aktuellt kan det uppstå jäv.
År 2000 utsågs Thomas Bodström till justitieminister i en socialdemokratisk regering. Hans syster Cecilia Bodström, tvingades sluta som nyhetschef på Dagens Nyheter. Två år senare, efter att regeringen Persson blivit omvald och Thomas Bodström körde på som justitieminister, blev Cecilia Bodström kanalchef för public service-kanalen P1.
Både SVT och SR sätter stora delar av den politiska agendan och är avgörande kanaler i valrörelserna. Självklart kan inte ledande personer riskera att hamna i jävsituation.
På SVT är det alltså inte okej att jobba som reporter och ha en minister som syskon. På SR går det bra att bli ansvarig utgivare och kanalchef.
Kan detta ha att göra med att socialdemokraterna av hävd utser styret i SVT medan Folkpartiet gör detsamma med SR?

Nu vänder det för dagspress – men det gör det ju inte

Efter sju tunga år kommer sju feta heter det i sagornas, ja rentav bibelns värld. Samma magi uppstår när dagspressen rapporterar om reklammarknadens utveckling. Under fjolårets finanskris var det bottensvart för reklammedierna. Dagspressens död utropades rentav. Men nu vänder det. Pengarna strilar tillbaka. Dagspressjournalisterna kan skriva en glada artiklar om att annonspengarna som försörjer dem är tillbaka igen. Men bara för att mantrat upprepas, behöver det ju inte vara sant.

Sant är att tv som reklammedium slår all time high i nettoförsäljning redan i sommar. År 2010 är enligt IRMs uppskattning det starkaste någons för reklam-tv i Sverige. Slår IRMs prognos in passerar reklam-tv 5 miljarder kronor i sammanlagd försäljning för 2010.  Sant är också att internet redan år 2009 passerade 5-miljardersvallen och enligt IRMs prognos kommer upp i 5,5 miljarder kronor i år.

Dagspressen kommer om IRMs prognos på 7,3 miljarder kronor att slå in överträffa sin näst sämsta notering sedan 1990.

Det handlösa fallet mellan 2008 och 2009, då dagspressen tappade 1,7 miljarder kronor på ett år, har bromsats, men att det skulle vända uppåt för dagspressen är ett farligt snävt sätt att se på utvecklingen.

Sedan 1990 har dagspressens successivt tappat marknadsandelar av de sammanlagda reklaminvesteringarna från 63 till 24 procent, alltså mer än en halvering av marknadsandelen. Endast reklaminvesteringar i kataloger har upplevt ett värre ras, från 17 till 3,8 procent. Faktum är att endast dagspress, kataloger och tidningar har upplevt ett kontinuerligt ras i marknadsandelar sedan 1990.

Förutom internet och tv, håller medier som utomhus, radio och dr i stort sina andelar.
Det kan tyda på att dessa medier har hittat sin mognadsgrad, sin plats på och sin andel av marknaden under en överskådlig tid. Frågan är i så fall om dagspress och tidskrifter har hittat sin nivå, eller om det kommer att gå utför ytterligare ett tag.

År 2000 kom en topp för dagspressen på 9,3 miljarder kronor, följd av en dipp år 2002 på 7,7 miljarder kronor.  År 2008 kom en ny topp på 9,1 miljarder följd av en dipp på 7,0 miljarder kronor år 2009. Tidsserien är förstås för kort till att dra vetenskapliga slutsatser, men ändå tänkvärd. Dipparna tappar mer höjd än topparna. Det antyder att riktningen är fortsatt neråt för dagspressens annonsförsäljning.

För alla säljare och marknadsförare av medier som inte är expansiva, såsom internet och tv, är det förstås trista om än utmanande sanningar.  Men framtiden blir ju inte ljusare för att man riktar teleskopet bort från den anstormande asteroiden till fjärilen i Hagaparken. Den riskerar bara att bli än mer obehaglig.

Public service = Political service

I DN Debatt onsdagen 14 juni, berättar Kent Asp, professor på JMG om hur politikerna oavsett partifärg sluter upp bakom public service. Jag är inte säker på vad Kent Asp vill ha sagt med debattartikeln, men jag tolkar den som att den poltitiska enigheten möjligen bromsar kreativiteten kring hur SVTs vikande tittarsiffror och finansieringen av publice service i stort ska utvecklas.

Kent Asp har gjort spaningen att moderaterna i och med kulturminister Lena Liljeroth Adelsson (m) som sista parti också har anslutit sig till public service-kramarna. Cecilia Stegö Chilo, betalade visserligen liksom undertecknad inte licensen. Likväl har hon så vitt jag vet alltid varit en anhängare av public service, även under sin korta tid som företrädare till Lena Liljeroth Adelsson. Hittills har jag inte träffat på en politiker som tycker public service ska avvecklas.

Så jag undrar om det verkligen handlar om politik. Är det inte snarare ett tvärpolitiskt etablissemang som håller ihop om, rentav lever i symbios med public service?   Ett etablissemang som behöver kanaler som bekräftar dem. Som behöver arenor att synas och verka i. Och arenor, det finns i både SR och SVT.
Ett exempel är Sveriges Radios program Sommar. Att göra ett sommarprogram för Sveriges Radio är så vördnadsfullt att inte ens näringslivets bad boy Jan Stenbeck kunde låta bli att göra ett.

SVTs nyhetsprogram, kulturprogram och debattprogram behöver varje etablissemangsperson av rang relatera till. Vad gäller prestige kan endast vissa program i TV4 mäta sig med SVTs Är du en del av etablissemanget kan du högaktningsfullt vända Rix FM och Kanal 5 ryggen, men när public service kallar då trycker du inte bort samtalet.

Det finns fler band mellan politiker och public service. Politiker är ett yrke som handlar om kunskapsöverföring, om vi nu ska använda ett lite neutralt ord än folkbildning. Public service uppdrag handlar också om kunskapsöverföring.

Politik är kampen om makt och i denna kamp spelar medierna ännu en avgörande roll. Den som har greppet över medierna har också närmast till makten. Politiker och politiska partier som medieägare har i Sverige varit en misslyckad kombination, med A-pressen som ett skräckinjagande exempel. Men det går att kontrollera utan att äga. Kanske är det också därför politikerna vurmar för public service. Ungefär lika stabilt som små grodorna till midsommar har makten över public service-kanalerna i högsta samförstånd delats mellan Socialdemokraterna som har kört SVT och borgerligheten som har haft kontrollen över SR.
SVTs två senaste styrelseordföranden heter Allan Larsson, tidigare finansminister (s) och Lars Enqvist, tidigare socialminister (s)
SRs förra styrelseordföranden heter Birgit Friggebo, tidigare bostadsminister (fp). Efterträdaren Ove Joanson bekände inte riktigt partifärg men hans utnämning av Folkpartiets tidigare partisekreterare Peter Örn till vd i SR år 2004 ger viss insikt om blocktillhörighet. Systemet byggde på att Socialdemokraterna nominerade kandidater till ordförandeposten i SVT och moderaterna till ordförandeposten i SR, som brukar hamna hos Folkpartiet.

Ansvaret för utnämningen av kandidater har under den nya regeringens mandatperiod flyttats från partierna till public service-bolagens ägarstiftelse som omgående tackade för kaffet och gav styrelseordförandeposten i SR till Agneta Dreber, givetvis folkpartist. Styrelseordförande i Utbildningsradion är för övrigt Folkpartiets förre partiledare Lars Leijonborg.

Vad vi får är ett politikeetablissemang  som bygger sina arenor, får sin livsluft och skapar framtida karriärvägar genom public service. Från allmänhetens tjänst till poltikernas. Political service i stället för public serivce.

Så Kent Asps tanke att politikerna sluter upp om public service känns inte alldeles fräsch. Däremot är det intressant att fundera över konsekvenserna av politiseringen.

* Politisk färg och inte i första hand kompetens avgör vem som ska leda ett public service-företag
* Utvecklingen går i stå när politikerna suktar efter jobb på SR och SVT i stället för att ständigt utmana och diskutera public service..
* SR och SVT tappar i trovärdighet när de är politiskt styrda.
* Reklamfinansierade medier riskerar att missgynnas när politikerna tar ett så tydligt parti för public service.

Läs även: Reklamradion och Sverige som medieland.

Reklamradion och Sverige som Medieland

Deltog i debatt om radions framtid under Politikerveckan i Almedalen. En stark deja vu-känsla inträdde. Sedan jag började skriva om medier och marknadsföring 1997 har det alltid varit kris hos reklamradion. En kris framkallad av dumma, dumma staten som inte förbättrar reklamradions villkor. Och det är sant. Reklamradion tvingas betala koncessionsavgifter på runt 20 procent av omsättningen. En skattskala som är vida högre än skatt på reklam i exempelvis dagspress som klarar sig undan med 3 procent, andra tidnignar med 8 procent. Sajter betalar ingen reklamskatt alls. Vissa tidnignar får press eller kulturstöd.

Den nya radio och tv-lagen som träder i kraft 1 augusti förändrar få saker för radion. Bland annat ska radiolicenserna sökas på nytt efter åtta år, nu via en sluten anbudsprocess. Detta som ett sista försök att stimulera mångfalden i reklamradion som har trots försök till poltiska regleringar har kommit att domineras av endast två stora internationella ägare, MTG och SBS som sänder ganska enhetlig radio som byggd på olika musikformat.

Medan debatten pågick kom jag att tänka på hur visionslös svensk politik för medier är jämfört med andra områden. Jordbruksminister Eskil Erlandsson (c) vill profilera Sverige som matland i världen. En tvärpolitisk samling vill att Sverige ska bli ett framstående forskningsland och den dåvarande forskningsministern Lars Leijonborg kämpande för att se till att 13-miljarder projektet, partikelacceleratorn ESS hamnade i Lund. Sverige ska vara popexportör, Sverige ska vara turistland, föregångare inom grön energi. Men medier?

Nej.

Ändå är Sverige ett kraftfullt land vad gäller medier. MTG och Metro har exporterat och byggt svenskt medieentreprenörskap i Europa, Asien, Afrika och Amerika. Spotify, Pirate Bay och Skype är svensk medieutveckling i frontlinjen. Bonnier är inte längre en enbart blågul monopolist utan alltmer en internationell utmanare med miljardinvesteringar i land annat den amerikanska tidskriftsmarknaden.

Jag undrar om det inte är här skon klämmer någonstans för Christer Modig, MTG och Staffan Rosell, SBS och alla andra radioter som år efter år kämpar för att få politikernas öron. För deras bransch går nog inte så dåligt som de vill ge sken av. Medan vi står där i Visby och svettas i solen inför en liten publikskara, räknar jag ut att reklamradion omsätter drygt 700 miljoner kronor på runt 300 personer. Drygt ett par miljoner per anställd. Hur många branscher klarar det?

Så vad vill reklamradiobranschen ha?

Politisk rättvisa och slippa de bestraffande koncessionsavgifterna, ja. Men de vill också ha ett politisikt erkännande för sina hundår av slit i det tysta.

Svensk medieindustri i stort skulle må mycket bättre om någon politiker skulle våga släppa public service-sargen och bygga en vision tillsammans med branschen om att profilera Sverige som Medieland. Helst en minister, men då behöver nog något departement få medier som särskilt ansvarsområde.

Idag ligger mediebranschens näringslivsfrågor på näringsdepartementet medan tillståndsgivning och innehållstänk ligger på kulturdepartementet. Kulturminister Lena Liljeroth Adelsson  brukar komma på Bonniers Stora journalistpris, men knappast tala sig varm för svenskt medieentreprenörskap.

Förutom möjligen Henrik von Sydow (m), Per Ankersjö (c) och kanske Fredrick Federley (c) visar få riksdagsmän ett genuint intresse för medier. Det är synd och konstigt att så få politiker profilerar sig på medier.

Svensk medieindustri är vital, het och dynamisk och borde förtjäna bättre. Vilken politiker vågar sätta Sverige som medieland på kartan?

Politikernas drev mot journalisterna

Ena dagen bränner hon 100 000 kronor och får journalisterna att skriva kubikmeter. Nästa dag deltar hon i en tv-debatt om att sätta gränser för journalisternas bevakning av politiker.  Gudrun Schyman är ett paradexempel på hur politiker och journalister lever i en ganska hycklande symbios.

Som alla kroppar som är tättförbundna krävs stora mängder energi för att skilja dem åt. I symbiosen mellan journalister och politiker är det drevet som skiljer kropparna åt. Och det är inte bara journalister som driver drev mot politiker. Det står tydligt i eftersvallet av arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins  avgång.

Ord står mot ord.  Få har fakta på bordet. Många är ändå snabba med att ha synpunkter. Sven Otto Littorin uppger att det är hans tre barn som har fått honom att fatta beslutet att avgå. Aftonbladet hävdar vid ett flertal tillfällen att Sven Otto Littorin avgick efter att ha konfronterats med uppgifter om ett brott som kan leda till fängelse.

Medierna var ovanligt snabba på att rannsaka sig själva och berätta hur de hade bevakat Sven Otto Littorin. Det beror förstås på att Sven Otto Littorin attackerat medierna med att mediernas bevakning av hans barn som skäl för avgången. Frågan var också aktuell för medierna, då pressetik och smutsiga kampanjer diskuteras flitigt under den pågående politikerveckan i Almedalen.

Anförda av Sven Otto Littorin skapade politikerna ett veritabelt drev mot journalisterna. ’
Flera medier dementerade att de hade jagat Sven Otto Littorins barn. Men politikernas drev fortsatte.
Förutom Gudrun Schyman deltog även politiker som justitieminister Beatrice Ask i drevet och pratade om mer restriktiva metoder för journalister. Sannolikt utan att kollat källor eller stämt av uppgifter, något som trots allt sitter i ryggmärgen på de medier som var föremål för politikernas drev.
Nästa dag kom Aftonbladet med fler detaljer om brottet som Sven Otto Littorin ska ha begått. Tidningen poängterade att brottet inte hade med barnen eller exfrun att göra, utan endast med Sven Otto Littorin själv.
Det var uppgifter som inte politikerna hade kontrollerat. Men borde ha kontrollerat. En toppolitiker sitter på en maktposition som skulle göra det klädsamt att hantera sanningen med i alla fall lika stor försiktighet som merparten av landets journalister gör.

Internet bäst på snabbt och långsamt

Allt oftare visar dagspressens nyhetsbevakning prov på vilket komplext kommunikationslandskap som växer fram. I dagens utgåva av Dagens Nyheter skriker rubriken ”Oljekatastrofen allt värre”, i Dagens Industri står ”Läckan stoppad”. I Dagens Nyheter går att läsa om hur alliansen passerar det rödgröna blocket, medan Mona Sahlin ännu har medvind i DI Weekend.
Exemplen visar hur svårt det har blivit att kombinera snabb nyhetsrapportering med fördjupat material. Ögonblicksrapporteringen på internet har tvingat redaktionerna på medier med långa produktionstider, läs tv och press, att erbjuda alternativt material, fördjupningar, analyser, ämnen som inte är utsatta för nyhetskonkurrens. Exemplen visar också hur svårt det är att kombinera en planerad verklighet med en verklig verklighet. Exemplen visar också att några kanske kommer att vara med framgångsrika än andra. I långa loppet borde de redaktioner har den mest optimala kombinationen av nyheter och  feature bli vinnarna.
Det är kul att fundera på vilka medier har bäst förutsättningar för detta, tabellen är ett försök.

Jag har lagt till en känslofaktor som ska skilja ut vilka medier som är bäst på emotionelltberättande. Min något subjektiva bedömning visar att internet är mediet har bäst förutsättningar att berätta snabbt, fördjupat och emotionellt. Synd att intäktsmöjligheterna idag framståt som usla
Kombinationen av snabbt, oplanerat berättande och planerat långsamt berättande är något som alla kommunikatörer behöver ha koll på. För att ta ett enkelt exempel, i vilken tidning hade det varit bäst att ha gjort ett utspel eller ett annonsinförande i för ett petroleumbolag i dag? DN eller DI? Också kommunikatiponsavdelningar behöver fundera kring ledtider.

Det nya slaget om det rörliga guldet

Rörlig bild är hetare än någonsin. Några exempel: 24 timmars videoklipp läggs ut på Youtube. Varje minut. Reklamintäkterna för webb-tv växte med 77 procent under 2009, enligt IRM. Sedan 1999 har svenskens snittittande per dygn ökat med 17 procent till 166 minuter.

Ni vet Klondyke-anekdoten. Det var inte guldgrävarna som blev rikast. Utan de som sålde spadarna. Kanske är det så för tv. Att det inte är aktörerna som producerar den rörliga bilden, halvglada produktionsbolag och glada amatörer, utan aktörerna som kan förpacka den rörliga bilden och aktörerna som kan distribuera den som har största chansen att tjäna guld.
 
Och vi som trodde tragglet om en plats i kabelnätet, marknätet eller satellit var uppgjort och klart av aktörer som Boxer, Canal Digital, Viasat och Com hem. Inte så. Två saker ritar om kartan igen. Internet och smarta telefoner. Båda skapar möjligheter för nya distributörer av rörlig bild. Operatörer som Tre, Tele2 och Telenor tar tv och rörlig bild rakt in i fickan på målgrupperna. På internet är det Youtube och tv-kanalerna själva som är kungar på distribution av rörlig bild. 

De senaste veckorna har vi sett exempel på hur olika aktörer försöker ta nya positioner i kampen om det rörliga guldet.
 
TV4s mobila ångest
TV4 säljer 35 procent av sitt innehav i betaltv-kanalen Canal Plus till Telenor till reapriset 787 miljoner kronor. TV4s vd Jan Scherman pratar om att ett tv-företag inte klarar sig på egen hand.

Tänkbart strategitänk: Jan Scherman behöver fördela dyrbara rättighetsinvesteringar på fler kanaler ut och har ångest för att ägarkoncernen Bonnier inte har någon mobil telekanal, vilket exempelvis MTG har via systerkoncernen Tele2.

* Eller hade Telenor som äger Canal Digital, en tung TV4-distributör, en köpoption som föll ut, kanske i utbyte mot förmånlig distribution för TV4?

Fundering: Kanske borde Bonnier ha köpt ägarandelar i en internationell telekom-koncern i stället för att lägga uppskattningsvis 2,5 miljarder på investeringar i tidskriftsförlagen Time Inc och World Publications i USA.

SVT vill ut i busken
Case: SVT och Stampen samarbetar. Stampen-bolaget Mkt media får distribuera SVTs lokaltv-nyheter.

Tänkbart strategitänk: Både SVT och lokalpressen ökar pressen på TV4 som skördar framgångar på med sitt lokaltv-bolag TV4 Sverige som ökade omsättningen med 3 procent till 492 miljoner kronor under 2009. SVT behöver behålla sina tittarpositioner och lokalpressen behöver behålla sina lokala annonsaffärer och sin lokala publik.

Fundering: Kan verkligen ett statligt kontrollerat publicservice-bolag skänka bort sitt innehåll till kommersiella aktörer?

Google vill in i familjebrasan
Google tar hjälp av Logitech och Sony till att bygga speciella Google-tv-apparater.

Tänkbart strategitänk: Google behöver få fart på affärerna i sin tv-kanal Youtube som förvärvades för 12 miljarder kronor år 2006. Genom att komma åt familjebrasan kan Google på ett mer kraftfullt sätt tävla om tv-annonsörernas pengar.

Fundering: Luktar inte projektet Microsoft à la 90-talet med Googles egentliga syfte att sprida operativsystemet Android till ytterligare plattformar förutom smarttelefonerna?

Är jag galen eller varför förstår jag mig inte på Bonnier och Sprite?

Har du varit med om den, känslan av att vara en idiot för att man inte fattar det alla andra uppenbarligen gör? Du tänker instinktivt inåt, felsöker dig själv, men vänta nu, skulle de andra kunna vara idioter och du själv är den klarsynte. 

Tre saker förra veckan fick mig att känna mig som en idiot.

Galet 1 – Försäljning av morsan ska sälja Sprite.

På Sellyourmother.se blir ordspråket ”jag skulle sälja min morsa…” digital verklighet Detta ska öka försäljningen av Sprite, vilket kan tyckas något obegripligt.
Jag förstår tänket. På Coca-Cola s nordiska huvudkontor i Köpenhamn kommer kommunikationsavdelningen på att inget har gjorts för att stödja försäljningen av Sprite sedan Sprite Zero lanserades under parollen No sugar, no bullshit.

Så fram med något som ger avtryck, har attityd, ja vi visar att vi vågar säga sanningen. Målgrupp 14-19 år.

Reklambyrå Saatchi i Köpenhamn.Webbyrå Wunderman.  Första delen av kampanjen hänvisade via radio och utomhus till sajten utan att avslöja avsändaren, sååå 00-tal.
På sajten ska målgruppen lägga upp bilder av sin mamma som poängsätts. Alla som deltar får en Sprite. Mammorna tävlar om att bli skickade på en spa-weekend. Pratar med svenska Coca-Colas produktansvariga Fredrik Öberg om detta. Kampanjen har gett ”superbra gensvar” i Danmark, berättar han.

Men varför inte ta i ordentligt och sälja sin pappa?

”Mamma är mer top of mind och relationen till mamma är mer komplex”.

Ju mer jag tänker på det, finns det något krångligare sätt att sälja läsk på än Coca-colas nya kommunikation för Sprite? Produkter utan story, kanske kräver komplext berättande? Storytelling 2.0. Det finns ingen story. Berätta den.

 
Galet2 – Bonnier blundar när översteprästen predikar i annan kyrka
Resumé är inte längre en tidning. Det är en bibel för alla som jobbar med reklam och medier. Chefredaktör Viggo Cavling utropar  sig till ”överstepräst”. Ganska galet som affärsidé. Elle när tjänade kyrkan pengar sist?
Dessutom startar Viggo Cavling en sajt för turistnäringen, Cavling.se tillsammans med mediepersonligheten Henrik Frenkel. Bra jobbat. Men hur tänker Resumés ägare Bonnier? Ska chefredaktö…förlåt överstprästen för en tidning som bevakar mediebranschen själv driva en mediekanal 20 procent av arbetstiden? Hur ska Resumés redaktion kunna sköta bevakningen av Cavling och Frenkels affärer överhuvudtaget? Det är samma omöjliga situation som om Privata Affärers chefredaktör Per Hammarlund skulle vara huvudägare i ett företag på en börslista.  Eller som om Veckorevyns chefredaktör Louise Bratt drev en tvålfabrik.
Tyder detta på att familjen Bonnier inte anser att Resumé gör ett viktigt jobb som mediegranskare? Eller (varning) låt oss rulla ut hela konspirationspaletten. Henrik Frenkel är nära vän med Jeanette Bonnier, Bonnier-koncernens huvudägare. Det kan ju räcka för att Viggo ska få driva medieföretag och granska dem på samma gång. 
 

Galet3 – Lars får på skallen – Lars dravlar
Lars Vilks får stryk när han föreläser på Uppsala Universitet. ”Han fick precis som han ville”, skriver Lars Lindström, kolumnist i Expressen. ”Även om han aldrig kommer att erkänna det”. Lars Lindström driver tesen att Lars Vilks med sin föreläsning ”är ute efter att skapa ett konstverk”. Han skriver som om han var på plats Uppsala, men ovanför byline står det STOCKHOLM.
Han är tvärsäker på sin tes, men verkar inte ha något på fötterna. Har han pratat med konstnären? Har han någon kontakt med verkligheten bortom lantstället? Så kryddar han anrättningen med ett skrämt barn som vill bli ”lyft, kramad och tröstad”. Jag förstår inte varför Expressen bränner 1,5 spalt fint nyhetsutrymme på detta dravel från åskådarplats. Det kan väl aldrig vara billig sidfylla? När jag tänker efter lite till, inser jag att jag aldrig någonsin har förstått varför Lars Lindström skriver krönikor i Expressen. Kan inte komma på någon som gjort intryck. Däremot kan jag se hans vertikala skäggstreck framför mig vilken sekund som helst under dygnet. Galet.

När jag tänker ännu lite mer inser jag att jag verkligen är en idiot som har ägnat en timme att skriva detta, plus göra bilden på skäggsvampen utan att ha gjort någon research själv heller. Skvatt galet.

MTG och Schibsted står starkare mot Google än Bonnier

Är det svensk neutralitetspolitik som gäller? Ska riket försvaras med allierade? Eller ska det rentav samarbetas med fienden? På Bonnier-koncernens digitala säljbolag Binks hemsida utropas Google till huvudfienden.

”Det är dags att se Google som vår huvudkonkurrent på annonsmarknaden”, går det att läsa där.

Samtidigt tar Bonniers tv-kanal TV4 in Googles Sverige-vd Stina Honkamaa i styrelsen, något som i och för sig kan behövas för att lätta upp i mansdominansen, inte minst på tv-kanalens säljavdelning, lite mer här.
 
Värvningen av Stina Honkamma tyder på att Bonnier sannolikt inte har en gemensam syn på hur Google ska betraktas och hanteras.  Inte så konstigt. Med ett Google som kommer att omsätta runt 1,5 miljarder kronor i Sverige i år, har de svenska och nordiska medieaktörerna för första gången fått en kraftfull global aktör som konkurrent. En i sann bemärkelse global aktör, Google är ju i stort sett samma sak i alla demokratiska länder. Google vill rentav komma åt Bonniers heligaste heliga, böckerna,läs här. Utvecklingen kanske kan jämföras med när de lokala mustbryggerierna fick in Coca-cola på hemmaplan. Och det kommer Pepsi också. Med över 400 miljoner medlemmar globalt, kommer Facebook också att knapra på kommunikationsbudgetar tidigare öronmärkta åt svenska medieägare.

Google hanterar information spridd av individer via internet. Facebook hanterar relationer mellan individer på internet. Traditionella medier hanterar relationer till målgrupper. I en artikel i dagens utgåva av Dagens Media skriver jag om hur konsumenterna i allt större utsträckning tar sina köpbeslut via internet, via research som leder till avslut i den analoga världen, eller via helt digitala köpprocesser.  Sammantaget innebär det Google och Facebook har hamnat närmare konsumenternas köpbeslut än de tradtioenalla medierna, som ju ofta agerar inkastare via annonser till butiker.
 
Hur är då de nordiska mediekoncernerna rustade för att möta konsumenternas nya köpbeteenden och konkurrensen från Google och snart även Facebook?
Schibsted brukar nämnas som rentav världsledande när det gäller digitala intäkter. Den norska koncernen koncentrerar sig på digitala radannonser som exempelvis blocket, men även ökade annonsaffärer och redaktionella samarbeten. Närmare 20 procent av Schibsteds omsättning på 16 miljarder kronor år 2009 kommer från online.

MTG burklar förknippas med gammeldax ”ång-tv”. Det är inte hela sanningen. Koncernen omsatte år 2009 omsättningen till drygt 14 miljarder är därmed på väg att gå förbi Schibsted i storlek. Men det handlar inte bara om tv. 16 procent av omsättningen, 2,3 miljarder kronor kommer från e-handel i bolag som Cdon. 

Bonniers bolag Bink ska sköta koncernens digitala intäkter och affärsutveckling. Målet är att hämta hem 600 miljoner kronor per år via affärer för affärsområden som dagspress (DN, Expressen, Sydsvenskan), tv (TV4), affärspress (DI) och tidskrifter (Ilike). Utöver det omsätter Bonnier uppskattningsvis 500 miljoner kronor per år via sitt ägande i den digitala bokhandeln Adlibris.

Bink och Adlibris är sannolikt Bonniers största digitala framtida affärer. Bonniers digitala intäkter ligger sannolik under 1,5 miljarder kronor år 2009 på en omsättning 31 miljarder kronor, alltså 5 procent. Bonnierligger inte bara efter MTG och Schibsted vad gäller digitala intäkter utan också längre bort från konsumenternas köpbeslut. Schibsteds digitala radannonser ligger så nära ett köpbeslut kan tas. MTG har som strategi att äga den digitala butiken där kunderna handlar.

Ledningen på Bonniers huvudkontor på Kungsgatan i Sthlm, ägnar antagligen mycket tankekraft åt att hitta en hållbar strategi för digitala intäkter. Spännande att se vad de kommer fram till.