onsdag, 14 juli, 2010
Deltog i debatt om radions framtid under Politikerveckan i Almedalen. En stark deja vu-känsla inträdde. Sedan jag började skriva om medier och marknadsföring 1997 har det alltid varit kris hos reklamradion. En kris framkallad av dumma, dumma staten som inte förbättrar reklamradions villkor. Och det är sant. Reklamradion tvingas betala koncessionsavgifter på runt 20 procent av omsättningen. En skattskala som är vida högre än skatt på reklam i exempelvis dagspress som klarar sig undan med 3 procent, andra tidnignar med 8 procent. Sajter betalar ingen reklamskatt alls. Vissa tidnignar får press eller kulturstöd.
Den nya radio och tv-lagen som träder i kraft 1 augusti förändrar få saker för radion. Bland annat ska radiolicenserna sökas på nytt efter åtta år, nu via en sluten anbudsprocess. Detta som ett sista försök att stimulera mångfalden i reklamradion som har trots försök till poltiska regleringar har kommit att domineras av endast två stora internationella ägare, MTG och SBS som sänder ganska enhetlig radio som byggd på olika musikformat.
Medan debatten pågick kom jag att tänka på hur visionslös svensk politik för medier är jämfört med andra områden. Jordbruksminister Eskil Erlandsson (c) vill profilera Sverige som matland i världen. En tvärpolitisk samling vill att Sverige ska bli ett framstående forskningsland och den dåvarande forskningsministern Lars Leijonborg kämpande för att se till att 13-miljarder projektet, partikelacceleratorn ESS hamnade i Lund. Sverige ska vara popexportör, Sverige ska vara turistland, föregångare inom grön energi. Men medier?
Nej.
Ändå är Sverige ett kraftfullt land vad gäller medier. MTG och Metro har exporterat och byggt svenskt medieentreprenörskap i Europa, Asien, Afrika och Amerika. Spotify, Pirate Bay och Skype är svensk medieutveckling i frontlinjen. Bonnier är inte längre en enbart blågul monopolist utan alltmer en internationell utmanare med miljardinvesteringar i land annat den amerikanska tidskriftsmarknaden.
Jag undrar om det inte är här skon klämmer någonstans för Christer Modig, MTG och Staffan Rosell, SBS och alla andra radioter som år efter år kämpar för att få politikernas öron. För deras bransch går nog inte så dåligt som de vill ge sken av. Medan vi står där i Visby och svettas i solen inför en liten publikskara, räknar jag ut att reklamradion omsätter drygt 700 miljoner kronor på runt 300 personer. Drygt ett par miljoner per anställd. Hur många branscher klarar det?
Så vad vill reklamradiobranschen ha?
Politisk rättvisa och slippa de bestraffande koncessionsavgifterna, ja. Men de vill också ha ett politisikt erkännande för sina hundår av slit i det tysta.
Svensk medieindustri i stort skulle må mycket bättre om någon politiker skulle våga släppa public service-sargen och bygga en vision tillsammans med branschen om att profilera Sverige som Medieland. Helst en minister, men då behöver nog något departement få medier som särskilt ansvarsområde.
Idag ligger mediebranschens näringslivsfrågor på näringsdepartementet medan tillståndsgivning och innehållstänk ligger på kulturdepartementet. Kulturminister Lena Liljeroth Adelsson brukar komma på Bonniers Stora journalistpris, men knappast tala sig varm för svenskt medieentreprenörskap.
Förutom möjligen Henrik von Sydow (m), Per Ankersjö (c) och kanske Fredrick Federley (c) visar få riksdagsmän ett genuint intresse för medier. Det är synd och konstigt att så få politiker profilerar sig på medier.
Svensk medieindustri är vital, het och dynamisk och borde förtjäna bättre. Vilken politiker vågar sätta Sverige som medieland på kartan?
måndag, 11 maj, 2009
Den är grön. Och behovet av den minskar för varje dag när de elektroniska systemen byggs ut. Nej vi pratar inte om försvaret. Vi pratar om Metro. När försvarsmakten bantar ner, säljs materielen till andra som ser nya affärsmöjligheter. Så känns affären som Pelle Törnberg gör med Metro i New York. (Läs mer…)
tisdag, 28 april, 2009

Svartvit skräckis. En kille med motorsåg jagarfram längs psykbrytskorridor som i ett dataspel. Skakig kamera. Filmaffisch med roliga rader som ”skräm slag på dinakonkurrenter”. Motorsågsmassaker.
- Ungar som roar sig på youtube? Nej.
- Japansk kultrulle som väckts till liv? Nej.
- SVTs kOrtfilmstävling? Nej.
Men väl webbreklam för Aftonbladets och Metros gemensamma annonspaket Dawn till Dusk.
Reklambyrån Scholtz & Friende och webbyrån River harskapat kommunikation med utgångspunkt att annonspaketet är ett skräckinjagande monster.
Det skva vara annorlunda. Det ska vara uppseendeväckande. Det ska vara med glimten i ögat. Men…
- Är det infantilt? Ja,
- Skapar det en löjeväckande bild av mediebranschen och deras säljorganisationer? Ja.
- Är det en idéhöjd i nivå med landytan i Nederländerna? Ja.
Ändå har jag ägnat 30 minuter på att fundera kring kampanjen. Den får mig att undra om jag alls förstår mig på kommunikation?
Men sorry. Kan inte ge ett opartiskt svar på den frågan.
måndag, 30 mars, 2009

Nordiska mediekoncerner är just det, nordiska. De största nordiska mediekoncerner får den övervägande delen av sina inkomster från den nordiska marknaden. De är alltså långt i från internationaliserade. Det visar statistik från Nordicom.
(Läs mer…)
torsdag, 5 mars, 2009
Oj, vad det pratas mycket om Metro nu. Tänker på den filmen Den där Mary, där ett gäng galningar slåss om Marys hjärta, en så pajig film så att den inte går att sluta titta på. Det senaste avsnittet av Den där Metro började surra den 23 februari förra veckan när Metro gick ut med ett pressmeddelande om att det hade kommit in ett indikativt bud på bolaget. Naturligtvis passade budet bra för att rycka upp intresset inför en förestående emission. Snart snackades det om att Metros tidigare koncernchef Pelle Törnberg hade lagt budet för att göra sitt gamla bolag en liten tjänst. Snart snackades det hardcore om att Pelle Törneberg lagt ett bud på förlustmaskinen Metro i New York tillsammans med kompisen, den förre Tele2-chefen Lars-Johan Jarnheimer och eventuellt någon nyrik ryss.
Så kom chefsrockaden på Schibsted där Gunnar Strömblad bygger en struktur där Svenska Dagbladet och Aftonbladet ingår som skilda bolag med gemensamma resurser. Varför skapa denna struktur när Aftonbladet så sent som i höstas skapade en ny, egen koncern som nu får monteras ned. Kanske behövs den nya strukturen för att snabbt kunna införliva Metro? Schibsted äger ju redan 35 procent av svenska Metro så varför inte köpa hela bolaget när priset är lågt. Och kanske sätta in den avgående Aftonbladet-chefen Carl Gyllfors som vd, när efter Per Michael Jensen som ju vägrar att flytta till Stockholm. Nej, förresten, varför inte sätta in Pelle Törnberg igen, nej, ja, nja.
Och i går kväll låg luften tät av uppgifter om att Metro hör sig för hos Bonnier om information om ett bud som ska vara lagt. Pelle Törnberg, Jonas Bonnier och Gunnar Strömblad jagande den Där Metro. Kan ni se scenen framför er? Det kan jag och det ser fantastsikt sjukt ut.
Läs också här.
fredag, 6 februari, 2009
Kära gud. Jag måste bekänna. Jag har inte hållit en deadline, fast jag levererat som f-n under veckan. Jag har inte kommit i tid till ett enda möte, trots att jag är ständigt stressad. Oh Gud, så många som säger att jag är bitter, trots att jag inte vet hur man gör. Jag far runt som en råtta i ekorrhjul i myrstacken, och när fredagen kommer skickar jag troget min veckorapport via min lilla nanoblogg, oh Gud… (Läs mer…)
torsdag, 5 februari, 2009
Vid upprepade tillfällen, senaste 15:30 i dag, går Expressens avgående chefredaktör ner till konkurrenten Metro för att fika med dess chefredaktör Per Gunne. Why? (Läs mer…)
torsdag, 29 januari, 2009
Gratistidningen Metro tvingades skrota sin tredje största tidning, den spanska utgåvan. Nedläggningen visar att Metros strategi inte håller. (Läs mer…)
torsdag, 15 januari, 2009
Någon gång senhösten 2007. Expressens chefredaktör Otto Sjöberg har ett samtal med den dåvarande chefredaktören på Metro, Sakari Pitkänen. Sakari Pitkänen har fått jobbet som global chefredaktör för Metro och vill värva en ersättare. Otto Sjöberg säger att han är intresserad av ett jobb i London och föreslår Per Gunne, som sin efterträdare.
Inte så konstigt att Otto Sjöberg vill har ett Metro-jobb i London, med tanke på att han skulle få det så mycket lättare att pendla till lägenheten i Barcelona som han tycker så mycket om att vara i.
Så i stället får Aftonbladets utvecklingschef Per Gunne jobbet. Här uppstår en skön twist. Per Gunne är Otto Sjöbergs före detta plastson. Otto Sjöberg var tidigare sambo med Monica Gunne, som än i dag jobbar på Aftonbladet.
I stort sett samma dag som Otto Sjöberg börjar sitt jobb som chefredaktör på Expressen, går Aftonbladet ut och berättar att tidningen värvar Per Gunne som nöjesredaktör. Detta är förstås ingen slump, utan ett sätt för Aftonbladet att röra runt lite Ottos familjelycka. Otto Sjöberg jobbade ju länge på Aftonbladet och nu börjar han hos ärkefienden.
Tidigare i veckan berättade Metro att Sakari Pitkänen avgår som global chefredaktör och i stället blir ansvarig för den interaktiva delen av tidningen. Så jobbet som global chefredaktör är ledigt. Då skulle Otto Sjöberg blir Per Gunnes chef. Om nu Metro fortfarande är intresserad av att värva Otto Sjöberg, som ju ska lämna Expressen för ett nytt ännu inte känt jobb.
tisdag, 16 december, 2008
Det är roligt, nej OROLIGT, att jämföra mediebranschen med bilindustrin. Rätt många saker är samstämmiga. Både mediebranschen och bilbranschen är på väg rakt in i en strukturkris. Båda kombinerar en överkapacitet med produkter som de kunder som ändå finns inte eftersträvar. Om stora delar av bilindustrin inte kan leverera miljövänliga alternativ, klarar inte mediebranschen att leverera skräddarsydd journalistik för olika målgrupperna. För mediebranschens del innebär det att mediekonsumenterna hittar sina kickar, nyheter och information utanför de etablerade mediekanalerna.
I USA hotas mediekoncerner som American Media,och Tribune. I Tyskland står Prosieben inför akuta problem med att betala lånen, läs mer här.
I Sverige utvecklas Metro till att bli något av mediebranschens Volvo. Några snedsteg i produktutvecklingen och pengamaskinen är på väg i ett chicken race med ägaren Cristina Stenbeck bakom ratten. Svenska Dagbladet kan bäst kan jämföras med Saab, hög innovationsgrad, men klen försäljning och sedan länge beroende av ekonomiskt stöd.
Bilbranschen har dock en fördel gentemot mediebranschen. Bilkunderna kan inte bygga sina egna bilar. Däremot kan mediekonsumenterna hjälpligt bygga sina egna kanaler.